Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1855, sida 1

Kan Ryska kabinettet för den yttre politiken frångå en grundsats, som följes vid underdersåtarnes behandling i medborgerligt och religiöst hänseende? — Under det att det civiliserade Europa i humanitetens rigtning aktar hvarje menniskas religiösa srihet och traktaters helgd: hvad gör Ryssland? Låtom oss, säger förf., då han går att besvara dessa frågor, blott taga till exempel: Lutheranerne i Liffland och katholikerne i Polen! Då de fakta, som härefter framläggas äro om ej obekanta, dock kanske hos mången fallna i glömska, skola våra läsare säkert icke utan intresse se dem åter upptagna. Sv. Tidn:s förf. Yyttrar: Fredsfördraget af den 9 September 1721, hvarigenom Sverige till Ryssland afträdde Lifland, Estland, Ingermanland samt en del af Karelen jemte distriktet af Wiborgs län, innehåller i 9 och 10 punkterna: Hans Czariske Maj:t utlofvar dessutan att samtlige inbyggare af provinserna Lifoch Estland samt Ösel .... Skola vid deras privilegier, plägseder, rätter och rättigheter, som de under svenska regeringen haft, beständigt och oryggeligen konserverade, handhafde och skyddade varda. Det skall ock uti dessa cederade länder intet samvetstvång införas, utan fustmera den evangeliska religionen jemte kyrkooch skolvåsendet och hvad dertill hörer på samma fot lemnas och bibehållas som det under den sista svenska regeringen varit. ... Så lyda Rysslands förbindelser till Sveriges krona, till menskligheten! — men hvad hafva händelserna att förtälja? — En bistoriker af våra dagar (Rohmann, skildringar af hist. tilldragelser, 2 D.) afmålar ryska kyrkans ingrepp på de andra kyrkosamfundens bekostnad med mörka färger. Bönderne förbjödos att öfvertaga förpaktningar på adeliga kronogods — en åtgärd, som naturligtvis skulle motverka uppkomsten af ett sjelfständigt bondestånd! Kringresande poper sökte bibringa bönderne den föreställningen, att en öfvergång till grekiska kyrkan skulle betydligt bidraga till att förbättra deras ställning. Hela försemlingar i några trakter gingo öfver. Småningom uppstod fiendskap imellan de trogne lutheranerne och de affällige, så att ett kossackregemente måste förläggas i Lifland, hvarest de flesta öfvergångarne egde rum. En deputation af adeln och det protestantiska presterskapet begaf sig till Petersburg; men det svarades, att Åden enskilde måste underkasta sig det som syntes nödvändigt för det helas vål.s I Lifland upprättades 34 socken-områden för grekiska kyrkan; alla offentliga yttranden om religionssaker förbjödos strängeligen, och general guver nören Galowin kungjorde enligt kejserlig befallning, att de, hvilka trädt öfver till den ortodoxa kyrkan, skulle befrias från kyrkotionde och andra skatter åt lutberska prester. Nu till katolikerne i Polen. — I det organiska statutet af 1832 hade den försäkran blifvit gifven, att den religion, till hvilken största delen af polackarne bekände sig, skulle njuta regeringens synnerliga omsorg. (Rohmann, skildringar I:a Delen.) Men småningom måste flera katolska kyrkor upplåtas för grekisk-rysk gudstjenst; till och med i Warschau förlorade katolikerne (1834) på detta sätt en praktfull kyrka. En ukas af 1839 förbjöd vid hotelse af afsättning alla katolska prester att döpa barn af blandade äktenskap och tillåta nattvardens begående af dem, som någon gång kommunicerat efter rysk ritual. Flera tusende familjer begräto sina barns öde, då dessa utplanterades i det inre af Ryssland, för att uppfostras i den grekisk-ryska läran. Katolske presterne fingo icke predika, utan att upplasa vissa bestämda foredrag, och 1840 förvisades två prester till Stora Ryssland, emedan de uppmanade sina församlingar till ståndaktighet i sina fäders tro. Man pådiktade gamla katoliker, att de förut tillhört de unierade grekerne och tvingade dem, under denna förevändning in i den ryska kyrkan. Alla klagomäl voro fruktlösa. De motsträfvige behandlades såsom rebeller, drefvos med piskslag in i ryska kyrkor och tvingades att emottaga sakramentet efter rysk ritual, hvarefter de ansågos såsom omvända till ryska kyrkan. Ryssland hade ständigt sändebud i Rom för att bevaka påfvens företag, men ingen påflig nuntius fick uppehålla sig i Petersburg. Alla påsliga bref o. d. uppNN Å