snappades och undangömdes. Gregorius den 16 klagade hos ryska regeringen; men kejsaren fordrade stadfästelse på alla af hans regering vidtagna kyrkoförändringar såsom nödvändiga för enhet i förvaltningen. Påfven ogillade hela ryska förfarandet, fordrade flere biskopars afsättande samt ersättning för de indragna kyrkogodsen, kyrkornas återställande till katolikerne, m. m.; och då allt detta afslogs, utfärdade han (1842) ett offentligt manifest, framläggande sina klagomäl inför verlden. Men så väl den katolska barna-uppfostran som det katolska presterskapet både i deras embete och i deras enskilda förhållande sattes under ryska popers uppsigt. Förut tog man öppet kyrkor från katolikerne, nu tvingade man dem att dela med grekerne. De motsträfvige skickades antingen till inre Ryssland eller till kriget i Kaukasus. Man beräknar, att åren 1843—44 hade mer än 3000 katoliker, hvaribland flere fattige adelsmän, blifvit från Lithauen, Podolien och Hvita Ryssland skickade in på stepperna för att befolka och uppodla dessa. (Rohmann I. c. pag. 186—190). — Så tala Rysslands häfder! — De vittna ej om traktaters, ej om menniskorättens helgd; — och likväl uppträdde Ryssland i den österländska frågan med traktater i ena banden och med religionen i den andra. Det ifrades för de råttroende grekernas kyrkofriheter i Turkiet; men det befinnes, att desse greker bekänna sig till en sekt af grekiska kyrkan, som förföljes i Ryssland! (engelska parlamentet.) — En sådan styrelsekonst förlikes ej med de grundsatser, efter hvilka numera bela det civiliserade Europa styres, ej heller med den aktning för traktaters helgd och menniskorätt, som utgör det europeiska statsförbundets innersta sammanfogning. Förf. slutar denna del af sin uppsats med följande vigtiga ord: Ölverväger man hvad nu blifvit anfördt, så lärer man icke vänta sig att snart få emotse en verklig sammangjutning af den rysk-asiatiska politiken och den europeiska. Under detta tvifvel måste kriget imellan Vestmagterna och Ryssland antaga ett eget skaplynne. Det europeiska stats-systemet framstår med bjerta färger, manande folken att se till, hvad deras frid tillhörer. Dess uppgift är den civiliserade verldens lugn. Tiderna vexla. Det na århundradet ordnar, sammanställer och söker enhet i kunskapernas massor. Ett annat har sått till sin uppgift att företrädesvis, ja någon gång uteslutande, arbeta på utvidgandet af naturvetenskapernas område och tjena industrien och mensklighetens materiella behof till gagn; och i ett sådant tidskifte lefva vi. Hvem inser ej, att nu, om någonsin, behöfves frid på jorden och att den österländska frågans lyckliga lösning skall göra epok i historien och således har anspråk på hela det civiliserade Europas förenade krafter. Kan man då tänka sig nåson absolut neutralitet för Europas stater af hvilken rang som helst, så vida nemligen det skulle visa sig att frågans lösning förutsätter större krafter, än dem vestmagterna ega i sitt våld?