Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1855, sida 1

— — — 7 — Stafven till en sanning utan svärd? — Å andra sidan nar man goda anledningar till den förmodan, att Vestmagterna öfverlemna Åland i våra händer, om Sverige emottager det. Skedde det under europeiska stats förbundets garanti, så kunde ryska händer icke resa upp någon fästning så nära inpå våra stränder, Sverige besparade sig betydliga kostnader och nationen finge åtnjuta frid under fredens lugn! — Fortfar åter Åland att höra Ryssland till, då kunde i framtiden ,den sjuka mannen, (tsarens ord till Englands minister, syftande på Tarkiet) uppenbara sig ej blott i södern, men ock i norden! Om en stat, utan att falla in uti ett försoffadt tillstånd (se Venedig, då det efter en 79-årig fred, hvarunder det ej ens försökte att med beväpnad magt betrygga sin neutralitet, försvann bland staternas antal), kunde helt och hållet lösgöra sig från allt samband med den europeiska politiken, återstår dock att fråga, om sådan isolering är möjlig att utharda för en nation, som har produkter att föra till torgs på verldsmarknaden? — Visserligen ser man handelstraktater imellan civiliserade nationer å ena sidan och halfvilda stammar å den andra (England och Tombuktu); men dessa stammar hafva ingen flagga, som behöfver skydd på hafven! Hvad Sverige angår, torde väl den grundsatsen befinnas något oväntad att isolera sig i politiskt hänseende just i en tidpunkt, då man öfvergått till en fri handels-lagstiftning! Konung och Ständer hafva nyss beslutat borttagandet af import-förbunen utur tull taxan och följaktligen erkänt fördelarne af en friare handels-gemenskap och afindustriel täflan med andra folk. Detta beslut afser uppenbarligen en stegrad verksamhet uti den nationella intelligensens riktning åt näringarna och handeln; en verksamhet, som förutsätter freden med dess garantier. Anser man nu Sveriges deltagande i verldens lif vara oundgängligt för industriens utveckling i jembredd med andra civiliserade nationer, huru mycket mera nödvändigt måste sambandet då icke vara för underhållandet af nationens ungdomliga kraft i alla öfriga fenomen af kultur! — Iatelligensen lefver icke af bröd allena, utan ock af den gudomliga anda, som går genom menskligheten! (Nemo magnus sine aliquo afslatu Divino unqvam suit. Cicero). Huru kan man nu föreställa sig, att Konung och Ständer skulle afsöndra Sveriges politiska bana från det öfriga Europas, då frågan gäller friden på jorden! — Hvad var det som bevekte 1848 års Ständer att anslå medel för rustningar, då Danmark botades just af den Europeiska jemvigtens störande, om ej satsen: att Sverige hörde till staternas stora förbund? Under vanliga förhållanden, såsom då krigen växa upp på dynastisk grund eller uppkomma af handels-konflikter m. m. d. är neutraliteten ej blott tänkbar, utan rationel; men historien lärer oss, att epoker gifvas, så djupt ingripande i mensklighetens väl eller ve, att hvarje del af staternas politiska förbund lider af det helas ofärd, och följaktligen måste bidraga till det normala tillståndets återställande. — Att då hålla sig undan, det är ensidigt handladt. När straffa ej ensidiga åsigter i politiken slutligen sig sjelfva?, (Heeren). Stater af andra och tredje ordningen hafva visserligen ofta intagit en neutral hållning, utan att de derföre på minsta vis förnekat politiskt samband med stormagterna eller med stater af mindre ordning — och med rätta. Men den närvarande striden hörer ej till det vanliga slaget; flera förhållanden antyda, att vi gå ett betydelsefullt tidskisto till mötes!, Sedan förf. erinrat om den ringa aktning Ryssland skänker ingångna förbindelser och för drag, dervid han tillbakavisar den omoraliska satsen, att löftesbrott och bedrägeri skulle vara mera tillåtna stater emellan, uti diplomatien, än emellan enskilte, och sedan han derefter anfört ett yttrande af Geijer rörande den Slaviska nationalitetsstriden, den s. k. panslavismen, och Rysslands ställning till densamma, uppställer han följande frågor: Kan Ryssland på allvar öfvergifva en eröfringspolitik, följd alltsedan Katharina II:s tid (öfver 70 år) numera införlifvad med det allmänna tänkesättet och förvandlad till ett glupskt begär hos alla Ryssar, nemligen att uppresa det Grekiska korset på Hellespontens stränder?