Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1855, sida 1

— Väntan skapar timmar af sekunderna. Men det är ers majestät, som bestämmer stunden, och ... — Ni sörljufvar er väntan genom den lyckliga lösning ni för framtiden skänker åt de förutsägelser, hvarmed ni velat sorskräcka mig? i Sebastian bugade sig i stället att bejaka. — Godt! Så vet då, att alla edra förutsägelser duga I intet. Er brud är bortröfvad. Haf edra lågor att visa er hvar hon är, eller ni är en charlatan. Detta var hvad Sebastian minst väntat. Han stod der alldeles tillintetgjord. Han ropade sin fintlighet, sin förslagenhet till hjelp. Förgäfves! De hade ingen undsättning i denna nöd. Och under allt detta betraktade drottningen honom på ett sätt, som om hon ville förvandla sin harm endast i medömkan och förakt. — Nå väll — återtog hon under det hans förvirring vexte med hvarje minut. — Med edra hemlighetsfulla insigter, måtte ni väl kunna finna den slagruta, som upptäcker den förrymdas spår. Eller... — Ers majestät, af nåd! ... — stammade han med den ömkligaste mine i verlden. — Jag förstår! — sade drottningen. Ni har velat spela en röle, den ni icke förmå underhålla. Edra spådomar hafva icke mera någon verkan på mig. Ni har antingen bedragit er sjelf, eller, hvad jag mindre förlåter, velat bedraga mig. I intetdera fallet har ni vidare något af mitt öfverseende att vänta. Drott ning Kristina slösar icke med sin nåd på sådana föremål. — Och med dessa ord vände hon honom ryggen. i Några minuter härefter var Sebastian på återvägen till staden, der han möttes af Axel, som begaf sig derifrån till Jakobsdal, för att förtro honom utgången af sin affär, och bedja honom lägga sina böner till hans, för att förmildra drottningens vrede emot Erik. Vid underrättelsen om Eriks flykt, trodde Sebastian sig ha funnit nyckeln till gåtan, berättade Axel sitt missöde och lemnade honom, beklagande att ej ega någon råd för så kritiska förhållanden. — Hahal — utbrast han då han åter befann sig i den gamla bostaden, hvilken han äfven som gift ämnat begagna för sina vetenskapliga sysselsättningar, och sålunda behållit — Röfvarn är redan upptäckt! Jag väntade mig just detta. Ett vackert streck, den listige! Jag är narrad, men jag eger ännu det, som skall ersätta mig förluten af den sköna. — Och han gick