Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1855, sida 1

— — som uttalades såsom grundsats i de, ester Napoleon I:s fall, afslutade fördragen. Om denna grundsats ej kunnat förekomma Polens första styckning och sedermera införlifvande, hvad dess hufvudsakliga del angår, i den ryska stats kroppen, så kommer det deraf, att menniskoverk icke äro fullkomliga, att undantagen ej upphäfva regeln. Det europeiska statsförbundet, sortsar författaren, erbjuder stora fördelar åt mindre stater, isynnerhet åt dem, som äro belägna utmed stora välden. Men kan man förnuftigtvis tänka sig detta erbjudande oupphörligen utsträckt till nationer, hvilka ideligen skjuta hela systemet ifrån sig, icke viljande veta af någon förbindelse, någon uppoffring å deras sida — icke ens i en tidpunkt, som sätter hela systemets tillvaro på bajonettspetsen, — men, ljuft inslumrande i den beqväma neutraliteten, hysa ingen betänklighet vid att isolera sig från hela det öfriga Europa? — Tvenne af Sveriges störste härförare och i den europeiska politiken väl invigde konungar förde Sverge på en annan bana. Då trettioåriga kriget nalkades mot rikets gränser, ville Gustaf Adolf hellre förekomma än förekommas, förklarande: Det är så vida kommet, att alla de krig, som i Europa föras, äro blandade uti hvarandra och vordne till ett (bref, den 1 April 1628 till Axel Oxenstjerna). Konung Carl XIV Johan drog sig heller icke undan, då fråga var att rädda Europa från Napoleon den förstes universalvälde. På dödsbädden sade han: Man studere vår historia från Odins till våra dagar och säge mig, om den skandinaviska halfön är af någon vigt i vågskålen af verldens skickelser. (d. 11 Febr. 1844). Likväl torde dock ingen vilja förevita desse store härförare att hafva varit krigslystne: Annu mera anmärkningsvärda äro följande ord: .Jemvigten imellan Europas stater medgifver icke, att Svarta hafvet förvandlas till insjö af en magt, som derigenom skulle svälla ut till ett välde, vidsträcktare och mera tryckande än något, som historien har att omtala. Ej eller Ostersjön! Sistlidna års krig på detta vatten har blifvit betraktadt med nog mycken likgiltighet; åtminstone borde ingen svensk misskänna värdet af de upplysningar, som derigenom vunnits. Vi veta nu, att Bomarsund var ämnadt till en fästning, som skulle beherrska Östersjön. Tänkom oss densamma utförd efter den numera kända planen. Skulle ej Rysslands väl beräknade intresse föreskrifva att just på Åland anlägga hufvud-etablissementet för denna magts sjöstyrka i norden, likt Sebastopol i södern? — Visserligen! Och ingen kunde hindra nämda magt ifrån att under djupaste fred dit förlägga en aktningsbjudande militärstycka. Kunde Sveriges konung siua med händerna i kors och i lugn äskåda en sådan bändelse? — Ånskrasten skulle på några timmar kunna förflytta nämda styrka in på Sveriges kust. Man kunde ej undgå att då förstärka försvaret. Men hvad skulle det kosta? Hvilken oro, uti ej blott förvaltningen, men uti industrien och handeln! Om en fästning erfordrades på kusten; tror man, att den komme att byggas långsamt såsom Carlsborg? — Jag tviflar på en så god ro, troende att anläggningen måste växa upp liktidigt med den nya på Åland, hvadan millioner erfordrades årligen. Då blefve statsutskottets öfverläggningar om anslag för de inre kommunikationerna icke långa; ty Rikets Ständer måste använda alla tillgångar och något mera till försvaret. Visserligen kunde det blifva en möjlighet att få en förbindelse å Rysslands sida att icke befästa Åland in i fredstraktaten; men hurn kunde Sverige begära del i fredsunderhandlingarna utan att hafva gjort det minsta för freden? Och om än Ryssland frånsade sig anläggandet af fästning på Åland, huru göra bok