Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1855, sida 1

Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 46.) Vid denna underrättelse studsade drottningen. Anna hade således undkommit det öde, hvarigenom uppfyllandet af Sebastians utsagor skulle förekommas och tillintetgöras. Kristina var ingenting mindre än lättrogen eller vidskeplig; men hon kunde icke motstå intrycket af så många sammanstötande bekräftelser och tillbud. Hon visste icke hvad hon skulle tänka, men hon glömde aldrig att fruktan var en henne ovärdig känsla. Sedan hon några ögonblick besinnat sig, lät hon tillkalla Sebastian. Strålande af förnöjelse och under en djup bugning inträdde han. — Hur är det, min lärdaste mästare bland de lärde? Har ni låtit den underbara elden på er härd slockna, eller ha lågor nas andar förlorat sin allvetenhet, eller har kärleken gjort er blind för deras tecken? — Tillåt mig fråga hvad som lägger dessa ord i denna stund på ers majestäts läppar! — Ha, ha, hal — utbrast drottningen med en blandning af gackeri och förtrytelse i sitt skratt. — J lärde ären ändå det roligaste folk al alla. Ni vill inbilla mig att ni är allvetande, min herre, och ni är den ende, som är okunnig om hvad som i detta ögonblick sysselsätter alla menniskor. — I ögonblick som dessa, och då man endast räknar minuterna för att inför den största drottnings öga träda den mest älskade brud till möte vid kullerstolens helgade rand, må det tillgifvas, om man är i okunnighet om hvad som sysselsätter menniskorna. Dessutom sträcka sig mina tankar och mitt vetande föga åt det hållet. a — Detta är just det löjliga! — Och drottningen skrattade ter. — Ni har setat i er brudgumsskrud och täljt minuterna tills ni skulle få bud att träda i brudstosn? — Naturligtvis. — Säg! hafva de icke förefallit er något långa!