Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1855, sida 1

med sluten hjelm, men af en ståtlig gestalt, och på en eldig häst inträdde i banan. Han red genast fram till den för drottningen uppresta läktaren, stannade och sänkte sin lans med en åtbörd, som otvetydigt tillkännagaf hans afsigt. Detta var allt för mycket i drottningens smak, och verkade allt för retande på hennes inbildning för att hon icke genast och utan betänkande skulle bevilja honom hans önskan. Sedan han några slag tumlat om med sin springare och derunder manierat sin lans med en lätthet, som visade att han var säker på sin sak och vuxen sitt företag, satte han af kring banan under det han höll inne sin hästs lislighet, och stadigt fixerade sitt mål. Under detta följde allas blickar den ståtlige riddarn med lika mycken nyfikenhet som deltagande och hvarje qvinnohjerta höjde tysta men varma önskningar för hans lycka. Efter det han så tillryggalaggt banan ett hvarf, gaf han sporrarne åt hästen, som sträckte ut i pilsnabbt lopp, lystade sin lans och med en rörelse, så snabb som blixten, men också lika säker i sin rigtning som den träffade sitt mål. Ett sorl af bisallsrop uppsteg och sansarer förkunnade segrarens triumf. Under detta utbrott, som ögonblickligen följde på den lyckade eröfringen, helsade riddaren drottningen med utsträckt lans, under det han djupt nedböjde sitt hufvud. Genast infann sig en page, som tillsade honom att drottningen väntade på att betyga honom sin tillfredsställelse och bifall. I ögonblicket svingade han sig af hästen, kastade tyglarne till en af den uppvaktande betjeningen och lät ledsaga sig till drottningens läktare. Vid hennes åsyn böjde han ett knä och framråckte den dyrbara klenoden, som ännu hängde på lansspetsen. — Behåll den! — sade drottningen. — Den tillhör segervinnaren. Om ni har en maka eller älskarinna, skänk henne den, som ett minne af huru drottning Kristina vet att uppmuntra och belöna ridderliga idrotter. Vid dessa ord hördes en lätt suck från den okändes bröst. — Och nu — fortfor drottningen — torde det vara tid att öppna den hjelm, som döljer ett ansigte, på hvilket segerglädjen otvifvelaktigt satt sin strålande stämpel. — Ers majestät, tillåt mig en bön! — Gerna! Och så framt det icke strider mot min konungsliga värdighet, var viss att det skall vara mig ett nöje att bevilja er den. — Tillåt mig att få bibehålla mitt inkognito! j (Forts.)