Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1855, sida 1

åganderätten till jord först då är i allo stadga och i åtnjutande af full helgd, när upprättan det af särskilda sörsvarsanstalter ej mer utgö vilkor för laglig rätt till fred för jorden ocl derå befintlig gröda emot fråmmande kreatur. Dessa åsigter om hägnadernas menliga in verkan på landets odling äro härledde ur ersarenheten och öfverensstämma med hvad de inom landet i sednare tider hållna allmännlandtbruksmöten, såsom sin gemensamma me ning härutinnan, yttrat, att nemligen den skyl dighet, som för närvarande åligger Sverige: jordbrukare, att instänga sina ägor, för att be reda sig fred mot andras kreatur, utgjorde et! af de svåraste hinder för jordbrukets förkofran här i landet; att de stora kostnader och olägenheter, som skiftesverket medfört, icke kunde till fullo uppvägas af några deremot svarande förmåner, så länge den ifrågavarande skyldigheten fortfore samt att denna skyldighet, med begagnande af det härstädes allmänneligen brukade stängselmedel, år från år förökade den skogsbrist, som redan i många orter med så stort skäl öfverklagas. Af denna utredning följer, att stängselskyldigheten, då den endast har sin grund i gemensam nytta, men i allmänhet långt ifrån alt gagna, är för landet skadlig, icke i allmänhet bör bibehållas såsom skydd för ägofriden, och att denna följaktligen bör på annat sätt värnas. I fråga åter om detta sätt hafva Rikets Ständer icke tvekat att godkänna den af Lagberedningen uttalade åsigt: att den enda med en utbildad äganderätt och ett längre framskridet odlingstillstånds kraf förenliga grundsats för ägofridens skyddande är den: att hvar och en skall om de hemdjur, han utsläpper, hålla sådan vård, att de ej inkomma på annans ägor. Förpligtelsen till sådan vård om kreatur, att de ej göra skada å annans ägor, är ej heller nu för Svensk lag alldeles främmande. Den är för vintertiden stadgad genom Kongl. Förordningen den 6 Oktober 1815, och hvad i detta hänseende för lagstiftningen återstår, är således egentligen ej annat, än att till öfriga årstider utsträcka denna förpligtelse. Härvid hafva Rikets Ständer dock ej förbisett, huruledes inom landet förefinnas olika lokala förhållanden genom omvexlandet emellan slätter och skogar, hvilka omvexlingar ligga hvarandra så nära, att det icke heller är möjligt uppdraga någon bestämd gräns emellan slattland och skogsbygd. Haraf kommer ock svårigheten att tillämpa särskilda ägofridslagar för skogsbygd och slattland. Vid sådant förhållande och enär det alltså ej kan bestämdt uppgifvas för hvilka orter den antydda nya ägofridslagen kan företrädesvis vara tjenlig, synes det vara lämpligast, att denna fråga öfverlemnas till orternas invånares eget afgörande sålunda, att de sättas i tillfälle att föreningsvis besluta om den gamla stängselstadgans bibehållande. Då emellertid frihet i öfverenskommelse ej finnes der, hvarest det beror på en enda delägare att förhindra utförandet af hvad alla de andre anse nyttigt, följer ock häraf, att, i denna fråga såsom i andra dylika, der omröstning äger rum, beslutande-rätten bör tillerkännas flertalet af dem, öfverenskommelsen angår. Som A qsnWwWA—— — n, men af en ståtlig gestalt, och på en eldig —k— ——