Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1855, sida 2

skålp. (i svensk vigt 14 å 14 lisp. 5 skälp.) — 2. Densamme: prof af Humle utaf rötter från Bayern, här planterade 1852. — 3. Densamme: ett stycke af ett jernvägsunderlag (sleepers) af furu, 9 fot 10—10 tum. — 4. Densamme: prof af Gottlands tjära. — 5. P. A. Save: 3 st. slipad kalksten eller s. k. Gottlands marmor, från Watlings m. fl. stenbrott i Fole. — 6. Densamme: 4 st. hafsväxter begagnade såsom gödningsämnen, neml. Polysiphonia violacea, Agardh, på Gottlandsmålet eylle eller Lye; Fucus vesiculosus, Linne, eSläke; Furcellaria fastigiata, Huds., Kräkul; Zostera marina, Linnå,, (Tångt. — 7. N. Hägg, Katthammarsvik: prof af Gottlands cementkalk i rå, bränd och läskad form. — 8. C. J. Beckström, Burgsvik: slipstenar af Gottlands sandsten, samt ett st. rå dito. — 9. P. F. Ahlgren: ett st. betsad alm. — 10. C. Qviberg: ett stycke sankr af alm. — 11. C. F. Liljevalch: prof af Gottlands hvete, vigt 130 å 132 holl. skåälp. (15 a 16 sv. lisp.) — 12. Densamme: pros af Gottlands kokärter, vigt 16 lisp. — 13. Densamme: prof af Gottlands koklintzer. — 14. Densamme: prof af härst. odlad engelsk senap. — Från Blekinge anlända oupphörligt nya underrättelser rörande den olyckliga smygbränningen. Sednast skrifves härom i Blekingsposten af den 13 dennes: Den olycksbringande smygbränningen fortfar inom Rödeby. Sillhöfda och Fridlefstads socknar, och beklagligen synes det, som om allmogen derstädes ej vill inse det lika skamliga som förderfliga i handteringen. Vi hafva nemligen hört omtalas, att den bonde, som, genom att lemna biträde till beslagare eller skaffa dem skjuts, vill visa att ban afskyr det nesliga yrket, dock, lika litet som ståndspersonerne, vågar att hjelpa till vid återförande af ordning och skick, ty hämnden och försätet lura på rof. Både menniskor och osjäliga djur äro då i fara. Att inlogera en beslagare öfver natten vore att sälta eld i alla knutar, och våldsamheten har gått så långt, att man håller ordentliga sammankomster å krogarne, med 50 eller 100 tals personer, hvilka ej spara på spritdrycken, för att blifva rigtigt lifvade. Samlingen sker genom spioner, som lura på beslagaren å vägar och stigar, hvar han färdas fram. Då beslagaren söker att i godo förmå smygbrännarne — neml. dem, som misstänkas för denna industri — att inse det skamliga och landsförderfliga uti den hemliga ehelvetessoppkokningen, eller han t. ex. vill söka verka på deras hederskänsla, hafva de det svar i beredskap, att de äro betryckte genom inskränkning af bränvinsbränningstiden. Ingen vill då se huru regeringens landsfaderliga åtgärder åsyfta allas välfärd, samtidens och efterkommandes, ty en inskränkning af en, efter bränvinsbrännarnes tycke loslig industri har alldeles förbryllat dem. Ingen vill emedlertid medgifva, att otilläten bränvinsbränning föröfvas, utan påstå de att, om sådan i verkligheten förefinnes, den utöfvas af främmande på andras grund och mark. På t. ex. ett ställe vid Smålandsgränsen har man upptäckt tillstymmelse efter otillåten bränvinsbränning, såsom brännerikärl, potatishögar, o. s. v.; men de hus, — om provisionella eller verkliga, veta vi ej — der bränvinsbränningen förmodades hafva försiggått, voro uppbrända, så att endast resningsvirket qvarstod. När undersökning här verkställdes, möttes beslagarne af väl hundra personer, som voro väpnade med gevär och hade försett sina fickor med pistoler, som tittade ut med mynningarae, och då beslagarne i sådant fall funno det vara ett öfverdåd att sätta sina lif i fara, utan tågade tillbaka med bibehållen krigsära, fingo de några gevärssalvor och skallande hurrarop med på reträtten. Skarpa skott lära ej heller vid tillfallet uteblifvit, ty beslagarne hörde den hvinande hagelmusiken invid öronen, och en och annan af beslagarne hade äfven märke i respelsen af hemstöpta frikulor eller, som det heter: vattenhagel. Och hvad är nu orsaken till denna beklagliga osäkerhet till lif och lem, detta uppenbara trots af gållande förordning? Iogen annan än att bönderna i allmanhet ej hafva råd att lika med herremännen förskaffa sig helvetesmachiner i stort, d. v. s. ängbrännerier. Derföre måste de, tycka de, trotsa lag och författning, derföre måste de hjelpa till att dränka landet i en syndaflod, hvars källor numera äro dolda i de mest otillgängliga trakter, derföre måste de — vi tala naturligtvis ännu endast om lagbrytarnes åsigter om saken — derföre måste de hylla det gamla ordspräkes: enighet ger styrka, och hemligt sluta sig tillsammant, för att göra bränvins-affärer i stort; och om än de förmögnare bönderna ej vilja befatta sig med den nesliga industrien, göra de dock hittills föga eller intet för att nindra mindre bemedlade i brottets föröfvande: de ånöra liknöjat att frigifna korrektionsfångar och dylika stå med färdigt gevär, med hanen och blicken spända åt det håll, der fienden, — d. v. s. beslagaren — nalkas, allt för en belöning af ett försvarligt finkelrus från smygbrännerierna. Ingen vill emedlertid betänka, att det är folket sjelf, som uttalat sin förbannelse öfver bränvins-tillverkningen och att en damm måste sättas för bränvinsfloden, innan den hinner öfversvämma fosterjooden och förvandla den härdade, den redbare, den starke svensken till en ömklig stackare, lik den murkna bränvinskaggen, i hvarje ögonblick tillreds att falla tillsammans, fastän genomdränkt och fylld af den lifgifvande, den eldande drycken. 1 ett enskilt bref till Öresundsposten, från Köpenhamn, dat. d. 12 dennes skrifves I följande: Det skall säkert glädja er att erfara, att i dessa dagar härstades bildat sig ett — Norrsktsvenskt Sällskap. För min del anser jag det som ett fenomen af icke alldeles ringa betydelse. För icke många år sedan skulle man säkerligen ansett någonting dylikt för fullkom