Bröderna. Af förf. till Stael von Holstein, m. fl. (Forts. fr. N:o 41.) — om det endast är mitt omdöme ni önskar inhemta, så tillåt mig säga att jag anser planen fullt värdig ert kloka husyud. — Godt! Och vidare? — Uvad menar ni? — Ni ingår på sörslaget! — Uvilket? — Krångliga menniska! Att blifva min handtlangare liksom min förtrogne— Jag? ... Jag stämpla emot en af hennes majestäts, min höga matmoders, gunstlingar? Det passar icke ihop med min! värdighet af hennes tjenare. — Ha, Clairet! Gör er icke till! Hvad skulle ni dervid förlora? — Om jag blefve upptäckt! — Ni, som midt under ruset förstår att hålla er tunga i band. Skulle ni icke äfven veta att göra er osynlig. — Ni har sett hur lätt ett täckelse kan falla. — Men också att er fintlighet aldrig öfvergifver er och att; ni alltid vet att finna skygd bakom den. — Ni öfverdrifver min ringa förmåga. Då man handlar i en mäktig drottnings intresse, har man ett fotfäste, der man känner sig stå sast i alla händelser. Men för er plan deremot — — — Om tcackelset folle vore jag förlorad. — Men om vi sästa det med gyllene trådar? — Och Bourdelot beledsagade ordet med ett betydelsefullt leende. — För att tala osorblommeradt! Hvad vill ni kosta på en sådan tjenst, min herre? — Hvad fordrar ni? Men glöm inte att tacksamheten bör! inrymmas i er beräkning. Clairet bet på den tunna underläppen och tycktes besinna sig. Efter en stunds tystnad sade han: — Det fordras mycket guld för att täcka igen alla spår som kunna leda från mig ner till den lumpna massan.