Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1855, sida 2

M:r Virlazss vän gned beständigt sina händer, hvilka äfven voro glatta och feta. Han var något lös i lederna, hvilket gjorde att hans hufvud bes ändigt medan han talade gick från den ena sidan till den andra, liksom hufvudet på en gipsfigur, och hans ansigte skulle ha varit betydligt vackrare, om han ej varit så otäckt fet och hans ögon icke fullt upp så röda, och det hela icke haft så mycken likhet med en märgpudding med tvenne russin uti. M:r Virlaz vän hette Ben Daoud, och han kom från Westhampton, der han diskonterade vexlar och handlade med ur. Sitt ned, Ben, sade juveleraren, sedan han igenkant sin vän och räckt honom handen; -min hustru kommer genast. Allt godt och väl hemma? Skall det vara en liten pipa? Jag tackar, m:r Virlaz, jag vill sätta mig en stund, svarade Ben Daoud med flytande tunga; jo, alla må bra, undantagandes yngsta gossen, som är sjuk, stackars barn; — men för all del, låt icke er hustru göra sig besvär för min skull; jag skall genast ge mig af igen, och vågar icke röka, isynnerhet som jag är förkyld och skall göra en lång resa i morgon. Allt detta sade m:r Ben Daoud med den utomordentligt flytande tunga, som jag redan anmärkt och noga i den ordning, hvari hans ord här äro anförda, men utan den ringaste