Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1855, sida 2

sentationsdag i Stockholm 2 rdr och i öfriga städer 1 rdr bko. Mot hela grundsatsen af denna inkomstbeskattning har med skäl blifvit anmärkt, att den är origtig i många hänseenden. Då personer högt beskattas, ju mera de förtjena, så ligger deri liksom fiendtlighet mot industrien. Betänkligast är dock, att den inkomst, som en näringsidkare enligt lagen skall uppgifva, icke dr hans verkliga inkomst; han får nemligen ej afdraga räntan för lånta penningar. Nu finnas köpmän, som röra sig med millioner i lånta penningar, och således betala betydliga summor i ränta. Det är verkligen ej otänkbart, att en sådan köpman eller fabrikant komme att i bevillning erlägga mera än sin effektiva behållning (ett förhållande så mycket orimligare, som kapitalisten, för hvilkens penningar han måste betala bevillning, sjelf ej behölver betala ett runstycke, såsom vi längre fram skola se). För att nu undvika en sådan rent ut sagdt utplundring af staten, så uppgifva menniskorna, med högst få undantag, icke sina verkliga inkomster. En del betala böter för försummad taxeringsuppgift, för att slippa vara offentliga lögnare, och låter kommitten beskatta sig huru den behagar; andra deremot finna inga samvetsskrupler uti att eludera en lag, som är uppenbart oförnuftig och orättvis, och uppgilva derföre mången gång sina inkomster till måhända en tiondel af deras verkliga belopp. Detta anser man vara i någon mån afhjelpt nu, derigenom att bevillningen blifvit nedsatt till hälften. Men den är ännu alltför stor, med afseende derpå att man ej får från sin inkomst afräkna räntorna på lånta penningar, mo uppgifterna skulle blifva fullt tillförlitliga. Men vore ock bevillningen än så liten, så kunde man ej påräkna tillförlitliga uppgifter på en hop närings idkares inkomster, ty först och främst känner man ofta ej hvad man förtjenat förrän efter den tid, då uppgifterna skola lemnas till taxering — mången har kanske aldrig rätt reda på sin behållning — och dessutom måste det för en affårsman vara ganska oangenämnt, att för hvarje år, skrifva folk på näsan, som man säger, hvad han nnder det förflutna året förtjenat. Inkomstbeskattningen blir sålunda till hela sin grundsats origtig och till utförandet förderflig, såsom ledande till den löslighet i rättsbegrepp och missaktning för lagen, som alltid blir följden af en falsk lagstiftning.