iskdddrel SJell, och IIaT I det Stallet 1IIIII1474 )eskrifningar på de orter och förhållanden, hvila planchens ämne rörer. Dessa beskrifninsar äro städse sakrika och affattade med den zoda urskiljning, att de säga hvad som bör säsas, hvarken mer eller mindre. Såsom ett bevis nårpå kunna vi ej neka oss nöjet, att meddea texten till den sista planchen Halländskt tickgille, hvilken är söljande: Vi föra nu läsaren till en liten stuga i Karups socsen i södra Halland. Månan blickar in genom vinluet eller lyret i den låga ryggåsa-stugans. Omkring torselden vid spiseln hafva idoga händer samlat sig för att idka den slöjd, som är urgammal och hemvan i dessa bygder. Men hvem vållar det af brott i den allmänna arbetsifvern, som nu inträdt, hvem har injagat denna förvåning, häpnad och skräck, som står tecknad på de yngres anleten? En gammal kringvandrande gumma, som, ledd af sitt goda väderkorn, tagit reda på alt gille är hos Sven Nilsa i Karup, har anländt dit och är nu sysselsatt att till vedergällning för den åtnjutna gästfriheten förtalja sagor och äsventyr, Lräliga å lyss tek. -pågen låter håsanhvila och den större däkan smyger sig ängslig från garnvindan, under det att den mindre, rädd och bäfvande, söker en tillflykt i modrens knä. Endast far i huset låter ej störa sig, utan knyttar ifrigt på bindtröjan, som han snart vill hafva färdig. . Hvarhelst vi inträda uti allmogens hyddor i södra Halland möter oss denna husslöjd, med eller utan stickgillen, stickmöten eller åding-stuer-, såsom dessa smä sammankomster egentligen kallas, der grannqvinnor samlas att sqvallra, karda och sticka. Linne-och ylleväfnader utgöra nemligen förnämsta produkten af den Halländska. idogheten. Både karlar och qvinnor, äldre och yngre, taga del i dessa bemslöjder, men det är i synnerhet qvinnornas husliga flit, som förser huspållen med sina förnödenheter och skaffar medel till afbördande af de tunga skatterna i ett landskap, hvars åkerbruk är i allmänhet svagt och föga gifvande, så väl i följd af jordens ringa alstringssörmåga som det sätt, hvarpå denna förmåga vanligen tillgodogöres och underhålles. Linneväfnaden är den allmänna husslöjden i norra Halland, der på hvarje hushåll eller matlag i flera socknar kan räknas ärligen omkring 100 alnar tillverkad linneväfnad af åtskilliga slag. Försäljningssumman, råämnets värde deri inberäknadt, uppgår till omkring 50 a 55,000 rdr, hvilka fördelade på de vid pass fyratusende hushåll, som med denna näring sig befatta, gifva på hvardera öfverhufvud en inkomst af tolf till fjorton rår. — Ylletillverkningar förekomma deremot i mellersta och södra delarne aflänet. De bestå af vadmal, stickade tröjor, strumpor, vantar, flera slags täcken eller s. k. ryor, golfmattor m. m. Ötverallt är vadmalsväfnaden den hufvudsakligaste slöjden. Tillverkningsbeloppet är olika i olika trakter och tilltager nästan i samma förhållande som jordbrukets produktion astager och skogarne finnas utrotade. I de socknar, der jordmånen är svagast, räknas vadmalstillverkningen på hvarje busbåll till två eller trehundrade alnar, i de bättre lottade omkring femtio eller sextio alnar årligen. Då i medeltal sextusende hushåll kuona anses taga del i denna handaslöjd och åttio alnar antagas på hvardera, torde tillverkningsbeloppet i det hela kunna uppskattas till 500,000 alnar om året. — Omkring Laholm och i synnerhet söder om denna stad, eller i Hööks härad, är stickningsarbetets rätta hemvist. Att denna husslöjd här är gammal, kan man dömma deraf, att densamma under den ännu förekommande benämningen: töYhske bing (bind) under danska tiden öfverförts till denna trakt från Jut land, der samma industri ännu florerar. Med säkerhet kan man antaga, att årligen förbrukas 50 åa 60 sktö. jutsk och 450 skfö islands ull till strumpor och tröjor. Vanliga priset på arbetslönen för tvättning, kardning, spinning och stickning af ett IJL. ull är 6 4 8 rdr rgs. Ull utlemnas af köpmän i Laholm och åtskilliga landthandlare i de sydligaste socknarne, som sedermera försälja varorna dels till kringresande uppköpare, dels till armens och flottans förråder. Sedan flottan under de sednare åren endast uppköpt varor af god beskaffenhet har detta haft den påföljd, att tillverkningarne i allmänhet förbättrats. Den ringa arbetslönen, ofta ej uppgående till mera än 4 sk. om dagen, och, om varan tillverkas af eget råämne, uppstigande till dubbla priset, inbringar dock tillsammans för hela orten en inkomst af omkritig 60.000 rdr. Och för att visa, i hurudan stor skala handelsaffärerna med dessa varor nu gå, kan nämnas, att det siunes landthandlande, som årligen låta tillverka tröjor och strumpor af 150 skLV. ull och dessutom uppköpa af allmogen tillverkningar af ull, dem sjelfva tillhörig, för omkring 15,000 rdr. a Qvinnorna i södra Halland ser man sällan utan sticktyget, såväl då deras husliga sysslor det medgifva, som ock då de lemna sitt hem. Likasom Schwarzwaldaren städse mötes med sin halmllätning, sä träffar man halländska qvinnan med stickstrumpan i handen på landsvägen, vid auktioner m. m. När Carl XIV Johan en gång reste igenom södra Halland och en stor skara stickande åskådarinnor omgåsvo hans vagn, nadde skramlet af de till sina dimensioner temligen betydliga spetorna hans öron, och högst belåten med den husflit, som sålunda visade sig, kastade han en samling silfvermynt bland de närmast stående. Den ifver, med hvilken dessa uppsnappades, kom mången maska att släppas och minget nystan att rulla sin kos! Halländska allmogens skaplynne är högst olikartadt. Man kan ej neka, att ju den gamla sägnen, hvarefter halländningarne fördelas i de sjelfsvåldiga, sjelfständiga och slafviska, icke är utan grund. Allmogen i norra delen af länet har fått den första benämningen, och den torde, åtminstone jemförelsevis, ännu förtjena detta namn. Kustbon i denna del af provinsen, från barndomen förtrolig med sjölifvets faror och äfventyr, tillbringar bland dem sin kraftfulla ålder lika mycket af böjelse som af förvärfsbegär. Hemkommen från längre eller kortare sjöfärder, saknar han utrymme för sina vanor och sin verksamhet, och det mod, den raskhet i handling, han förvärfvat, öfvergå lätt i det stilla hemmet till öfvermod och trotsighet. Slagsmål och våldsamma uppträden blifva deraf ganska ofta beklagliga följder och domstolsförhandlingarne visa, att knifven ej sällan ger dessa uppträden ett blodigt slut. — I södra Halland ligga de flesta och största egendomarne med vidsträckta gods, hvilkas talrika brukare af ålder varit underkastade en tryckande bofveriskyldighet och i följd deraf vanda vid godsegares eller förvaltares godtyckliga behandling. Hofveriet har väl nu på de flesta ställen blifvit utbytt mot arrenden eller reglerade arbetsskyldigheter, men det har qvarlemnat följder, som röja sig i den bristande sjelsständighet i lynnet, som tillvites I Af lan Ant -.16444 ä