Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1855, sida 2

Han skakade på hufvudet och soll smäningom i sömn, under det hon ännu höll hans hand och smekte honom. Han började nu blifva bättre; visserligen långsamt, ty han hade varit svårt sårad i hufvudet och fått en kula i kroppen, men för hvarje dag kom han sig mera före. Då han återvunnit krafter nog för att kunna ligga i sängen, märkte han snart att mrs Taunton alltid återförde honom till hans eget lils historia. Ilan erinrade sig då sin raddares ord, då han dog, och tänkte: ,Det är en tröst för henne. En dag vaknade han, vederqvickt af sömnen och bad henne läsa för sig. Men sparlakanet, som modererade ljusskenet, och hvilket hon alltid drog tillbaka, då han vaknade, på det hon måtte kunna betrakta honom från sitt bord vid sängen, hvarest hon satt och arbetade, var draget för, och en qvinlig röst som ej var hennes, tilltalade honom. Kan du tåla att se en fremmande? sade hon mildt. ,Kan du tåla att se en fremmande? ,En fremmande! upprepade han; och rösten väckte gamla minnen, före menige Richard Doubledicks dagar. Nu sremmande, men fordom engång ej fremmande, ljöd det i toner, som satte hans blod