styrandes tilltag att med än det ena än det andra religionspartiets tillbjelp tillskansa sig större makt, blifvit bragt nära sin undergång, fick det vid Henrik den 1V:s uppstigande på tronen religionsfrihet. Få år derefter förenades Englands och Skottlands kronor af Stuartska buset, som förälskat sig i den olyckliga tanken att vara en allenaherrskande statskyrkos smorda öfverhufvud. Enligt deras åsigt, som försvara nödvändigbeten af kyrklig enhet inom ett land, borde Frank rike nu råkat i inre och yttre vanmakt, emedan här tvenne kyrkor stodo emot hvarandra, men England deremot stått starkt och mäktigt, emedan man här hade ett konungahus, nog vist att inse fördelen af kyrklig enhet. Vi veta att historiens utslag är belt annat. Frankrike gick sit: mäktigaste och ärorikaste tidehvarf till mötes, under det England sönderslets af borgerlida krig och nedsjönk till en makt af andra ordningen. År 1688 bildar en vändpunkt i båda ländernas hbistoria. Frankrikes lyckliga stjerna börjar gå ned. Den hittills allsmäktige Ludvig XIV drabbas af den ena motgången efter den andra. Regeringen sjunker inoch utomlands i aktning. Otro och sedeslöshet gripa omkring sig med exempellös hastighet, tills allt störtar tillsammans i den gräsligaste revolution menskligbeten bevittnat. I England åter lägga sig de inre stormarne, och landet tillväxer oerhördt i yttre och inre makt. IIvad är nu orsaken till denna plötsliga förändring, om ej att det var under detta ödesdigra år som Englands religiösa och borgerliga fribet betryggades, på samma gång som i Frankrike Nantesiska ediktet upphäfdes och de dissenterande församlingarne utdrefvos. Jag fruktar, att afven vårt fäderneslands historia bevittnar den menliga inverkan, af religionstvång, enuru dess kyrkas rena lära och i många fall goda författning bort skydda det derför. Det är åtminstone ett betänkansvärdt förhållande att Sverge, alltsedan religionstvånget i slutet af Carl XI:s regering i lag bestämdes, aldrig varit hvad det förut var. Det är ej beller osannolikt, att om religiös oppositioa eller dissension varit tillåten, och således religionen ej uteslutande anförtrodd åt en kyrka, som ofta ansågs och behandlades säsom en statens tjenarinna och derföre endast svagt kunde säga de maktägande sanningen, skulle nationen ej blifvit så bedårad af den tolfte Carls eröfringslystnad, ej så hejdlöst öfverlemnat sig ät friheistidens partistrider och bättre motstått den flärd och sedeslöshet som utgingo från Gustaf den III:s tron. För att gå till vår egen tid, finner man mindre moralisk och politisk helsa och kraft, mindre allmän anda, mindre fosterlandskärlek, mindre kärlek för lag och ordning, mindre enighet mot yttre fiender i Amerika och England, der religionsfriheten är äldst och der den således bäst haft tid utveckla sina förmenta förderfliga följder, än i de länder, som varit välsignade med religionstvång? Är ej förhållandet snarare omvändt? Förgäfves anföres häremot Schweitz ersarenhet; ty der bar villervallan just ökats derigenom att man ej blifvit religionsfriheten trogen, utan det ena partiet med våld sökt undertrycka det andra. Med ett ord, jag känner intet exempel att religionstvång gagnat eller religionsfrihet skadat ett land; allt tyckes tvertom bevisa motsatsen. Sådan är då den beprisade kyrkliga enheten! Den är i hög grad ytlig och kan ej upprätthållas utan ett för stat och kyrka lika förderfligt religionstvång. Och om man gåfve till spillo denna statskyrkliga enhet, hvilken i sanning ej har stort mera värde än den, hvari katholska kyrkan en gång ville intvinga hela kristenheten, skulle säkerligen hvarken religion, kyrka eller stat derpå lida.