Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1855, sida 2

deponerade medel, hvilket är en hufvudsak, mer än sparbankerna. Detta är en utomordentlig förlust för både det hela och de enskilta. Och enda sättet att afhjelpa denna brist och bereda möjligheten för ett naturligt banksystem, är att göra bankväsendet fullkomligt fritt. De som tvifla härpå hänvisas till Coquilins nyligen på svenska ölversatta, lika öfvertygande som lättlästa, högst förträfliga arbete: ÅÖm krediten och bank-väsendet, der dessa frågor, hvilka man vant sig att betrakta såsom särdeles invecklade och således för den profane otillgängliga, äro behandlade med den klarhet och reda, att ett barn kan fatta dem. -— Vi tro att det ej varit ur vägen, om AB., då frågan var å bane, hade särskilt beifrat denna punkt, emedan just den närvarande penningekonjunkturen bättre än några allmänna rasonomanger visar behofvet och nödvändigheten af ett fritt bankväsen. Ett ämne, som ej ligger aflägset ifrån det föregående, är den stora pensionsförening för lärarinnor, hvartill inbjudningen var införd i gårdagens nummer af Hand.-Tidn. Det gäller här, att genom smärre årliga insatser bereda sig någon lättnad och trygghet för äldre, orkeslösa dagar. Om någonsin en klass af samhällsmedlemmar i detta hänseende framför andra förtjenar deltagande, är det den ifrågavarande. Och ändock måste vi här upprepa samma sats, som då det var fråga om att samla en grundfond till läkarnes pensionsinrättning, att sådana inrättningar böra vara byggda på klara ekonomiska grunder och få icke af en lättrörd filantropi ledas ur sin rätta bana. Med glädje finna vi, att Aftonbladet nu synes hafva börjat se dessa saker ifrån samma synpunkt, att dömma af dess ovederläggliga, ehuru onödigtvis i något gäckande ton hållna kritik af ifrågavarande pensionsinrättnings på förhand oktrojerade reglemente. Man behöfver blott I om detta reglemente känna, att utdelningen af pensionerna, som rätteligen borde kallas nådegåfvorna, beror, likasom pensionernas belopp, på behofvet, hvilket skall af Direktionen pröf vas, för att inse att hela insättningen hvilar på en falsk grund. Insättningarne skola ske till bestämda belopp, antingen 15 eller 5 rdr rgs årligen ifrån 25 till 50 års ålder, och pensionerna utdelas, på grund af dsökandes behof och inrållningens tillgångar, dock endast undantagsvis åt personer, som ej fyllt 50 år, till ett belopp af, för den första klassen af insättare: 285, 135 och 60 rdr rgs, samt för den andra klassen: 95, 45 och 20 rdr rgs årligen, antingen för den återstående lisstiden, så långe behofvet fortfar, eller för en gång i sender. Det är icke blott det osäkra och godtyckliga utbekommandet af pensioner, sedan man i 25 år gjort sina insättningar, som här utgör ett misstag; en olägenhet ligger ock deri, att insatserna skola göras regelmässigt hvarje år, med risk att förlora allt hvad som förr blifvit insatt derest ett enda år försummas, och dessutom deri, att insatserna ej kunna göras hvarken större eller mindre. Men nu äro menniskor i allmänhet uti den belägenheten, att de det ena året kunna afse ett något större öf verskott, ett annat ett mindre och ett tredje intet. Hvilka fördelar erbjuda ej i så fall Ranteförsäkringsanstalternal Der kan man göra insättningar stora eller små, hvart annat år eller hvart tionde, betingande sig att lylta antingen kapitalet med ränta det eller det året, eller ock åtnjuta lifranta ifrån 56 års ålder, och utdelningen motsvarar alltid på skillingen de eflektivt insatta summorna, oberoende af behof eller nåd. Insätter t. ex. en person ifrån och med 17 års ålder t. o. m. fyllda 50 år en årlig summa af 10 rdr bko, utan förbehåll att det insatta kapitalet vid dödsfall återbetalas, så blir lifräntan ifrån 56 år omkring 166 rdr rgs. Göras insättningarne först ifrån 25 års ålder, så blir lifräntan omkring 100 rdr rgs. Denna summa är visserligen mindre än den högsta pension, som kan erhållas uti oftaberörde pensionsinrättning, men märk väl: den är adker, den utfaller ovilkorligen, och insättningarne kunna göras i större eller mindre summor, utan annan risk om inbetalningen ett år försummas än att lifräntan förminskas i förhållande dertill. Derför äro — vi upprepa detta för hundrade gången — Ränteförsäkringsanstalterna de enda rigtiga, på full rättvisa grundade pensionsanstalter. Vill man öfva barmhertighet, så är denna äfven här icke outförbar, på så sätt nemligen, att man för en viss persons räkning i ränteförsäkringsanstalten insätter en viss summa antingen på en gång, eller årligen. Det skulle derföre landa det allmänna till stort gagn, om alla hittills varande pensionsföreningar och anstalter rent af upp