Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1855, sida 2

Ett ansigte böjde sig ned öfver honom; men det var ej hans; det var hans moders. Jag har kommit för att sköta dig. Vi hafva skött dig många veckor. Det är längesedan du blef flyttad hit; minnes du ej något? Nej?. Damen kysste hans kind och tog hans hand, vänligt lugnande honom. Avar är regementet? Hvad har händt? Låt mig kalla dig moder. Hvad har händt, mo der? En stor seger har vunnits, min älskade; kriget är slutadt, och regementet var det tappraste på valplatsen. Hans ögon gnistrade, hans lappar darrade, han snystade och tärarne runno utför hans kinder. Han var mycket svag, alltför svag att kunna röra sin hand. Var det nyss mörkt ? frågade han deref. ter. Nej. Då var det blott för mig mörkt. Det var något som sväfvade förbi mig som en svart skugga; men då det försvann, och solen — ack, den välsignade solen, hvad den dock är herrlig! rörde vid mitt ansigte, tyckte jag mig se en lätt hvit sky gå genom dörren. Var det ej någon, som gick ute