Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1855, sida 2

j löstes och uppgingo i ränteförsäkringsanstalterna. Men om detta ej låter sig göra, så borde man åtminstone akta sig, att bygga nya föreningar på samma falska grunder som de gamla. Vid den sista riksdagen anslogo Rikets Ständer, efter hvad vi vilja erinra oss, 40,000 rdr till en pensionsförening för folkskolelärare i riket. Räntan på denna summa gör 2000 rdr, hvilken ränta afser pensioner åt nära 3000 skollärare. Denna hjelp är ju då rent af så godt som ingen. Men det är en början till fonden, säger man. Denna fond skall dock framgent bildas af bidrag ifrån skollärarne sjelfva, och hvar man inser, att den måste uppgå till flera millioner, för att dess räntor skola förslå till bestridande af äfven ganska måttliga pensioner åt de skollärare, som deraf blifva i behos. Och innan denna fond hinner samlas, har väl mer än en generation af skollärare utdött, utan att af sina inbetalningar hemta någon frukt. Vore det då icke klokare, att dels skolläraren sjelf, dels församlingen för hans räkning gjorde årliga insatser i ränteförsäkringsanstalten, derför en pension skulle ovilkorligen utfalla? Medan det är fråga om bidrag till välgörande ändamål, torde man ej böra lemna åsido den petition, ställd till en del af allmänheten, som utgått ilrån vissa förut omtalade personer, rörande prenumeration å Svenska Tidningen. Såsom man kunde förmoda har denna petition I framkallat åtskilliga kommentarier. Vi skulle för vår del ej fästa oss vidare vid saken, som på sätt och vis kan anses för en enskilt angelägenhet, så mycket mindre som vi ej kunna undgå att göra all rättvisa åt Sv. Tidn:s Red:n för dess ärliga öfvertygelse, om icke de värde hrr, som undertecknat petitionen, nemligen de tre ståndens (icke bondeståndets) talmän, jemte hr v. Hartmansdorff, grefve Liljecrantz samt kammarherren N. Tersmeden, hade funnit för godt, att tala om -de samhallsupplösande läror, hvilka Sv. Tid:n åtagit sig att bekämpa, i hvilket aktningsvärda förehafvande tidningen naturligtvis borde understödjas af hvarje sosterlandsvän. Då, såsom en insändare i AB. rigtigt anmärker, Sv. Tid:n föga eller intet bekämpat skandalbladen och deras satser, så gäller uttrycket samhällsupplösande läror naturligtvis det liberalt resormerande partiet och deras organer, mot hvilka Sv. Tid:n svänger sin glafven. Det är, såsom hvar man känner, just antagandet af en hel del utaf detta partis sedan åratal beifrade reformer, som utgör den förflutna riksdagens förtjenst och ära, hvaraf icke blott konungen i sitt throntal, utan ock ridderskapet och adeln mer än en gång berömt sig, sedan man tillförene med all makt motarbetat samma reformer såsom samhällsupplösande. Det tyckes derföre som hade vederbörande undertecknare af den bevekliga petitionen, om de begagnat någon eftertanke, kunnat gerna hålla inne med ett sådant uttryck, som en gång måste komma alt återfalla på dem sjelfva. Med rätta yttrar derföre AB:s insändare härom: Att söka om möjligt erbälla en konstitutionel anda och ministeriel ansvarighet i styrelsen, att verka för en successiv utbildning till samvetsfrihet, naringsfrihet, kommunalinrättningar och offentlighet i statslifvet, att motarbeta godtycke, absolutism och nationens stelnande i embetsmannavälde, detta är hvad de gode herrar talmännen anse för sambällsupplösande, och då de genom sitt cirkulärbref framstått såsom Svenska Tidningens patroner, hvilken på samma gång är regeringens och bosvets halfofficiella organ, så hafva de derigenom tillika inför allmänheten fastställt samma tidnings politiska ståndpunkt och sträfvande på ett sätt, som måste sara larorikt och afgörande för hvar och en, hvilken ännu möjligen kunde hysa något tvifvelsmål derom. Detta är en ertarenhet, som framförallt ger det maärkliga cirkularet sitt värde såsom ett historiskt dokument, och som ar värdt att ihågkommas. I samma AB. meddelas ett anförande af mag. G. Löwenhjelm uti religionsfrihetsfrågan hos ridderskapet och adeln d. 16 sistl. Juni. Detta anförande är ett bland de bästa yttranden, som blifvit fällda i nämnda fråga och är i hög grad öfvertygande åtminstone för hvar och en, som ej på förhand rotsastats i den föreställningen, att hvarje frihet ärsamhållsupplösande. Då utrymmet förnekar oss att återgifva detta yttrande i sin helhet, kunna vi dock ej afhålla oss från att åtminstone anföra en del, nemligen följande: -Religionstvänget upplöser och skakar staten, dels emedan det demoraliserar den enskilde och undergräfver kyrkan, dels emedan det invecklar staten i inbemska strider. Historiens intyg i detta afseende är så klart, att man måste förundra sig att någon af politiska skäl kan tala mot religionsfriheten. Man är allmänt ense, att Italiens upplösning och Spaniens förmelning äro följder af religionstvång. Englands och Frankrikes historia är ännu mera upplysande, alldenstund vi här ha tillfälle hos ett och samma folk lär tänna ralioianaot., ännata anh 2AO nm ssk 4 oo a MH