Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1855, sida 2

na af transporterna att de äro alldeles odugliga. Vi, hafva i denna stund icke något tjenstbart vare sig kavalleri eller fältartilleri. Soldaterna måste derföre användas att på sina axlar bära fram patroner och kulor för batterierna så väl som sina egna lisssörnoden beter och ved, och detta på afstånd at 7 till 10 (eng:) mil, genom trakter, der smutsen på flera ställen går till knäna. Följaktligen neddigna de i hundradetal, föras till saltlazaretterna ock komma så ur askan i elden, så att de, i st. f. att återvinna helsa och krafter på ett par tre dagar, transporteras af fransmännen ned till Balaklava, hvarest de som icke dö qvarstanna till dess transportmedel anlända för att föra dem till Konstantinopel. Jan 8. Vädret är ännu ganska kallt. Snö och frost äro alls ej angenäma om dagen men de äro en sörtvislad sak om natten med segelduk till tak och väggar. Vi hafva inga medel att transportera hit våra trähus, och utsigterna att få dem hit före sommaren äro lika aflägsna som sommaren sjelf. Vi underrättades i går af officerare, som sett dem, att det finnes packor af fårskinnspelsar till ett antal af 7 å 8000 om bord på Golden Fleece i Balaklava, skickade från Triest såsom present till ossicerarae. Skeppsbesälhafvaren sade att ban var utomordentligt bekymrad att ylifva af med dem. Men General-Qvarters mästare-departementet hade icke emottagit någon ofsiciell skrifvelse om dem och ville derföre ej emottaga dem. De skola derföre gå åter till Corfu, då skeppet mäste segla om ett par dagar. Det finnes ej en officer, som icke ville ge 5 2 för hvar och en af dem och skatta sig mycket lycklig. Detta är ett vackert exempel på det sätt hvarpå sakerna äro ställda här i högqvarteret. En annan officer skrifver: Jan. d. 7. Jag känner att England och dess styrelse äro villiga och sträfva att göra allt hvad de kunna för oss, men det båtar till ingenting och kommer oss ej till godo till följd af våra härvarande perukstockars (,,old heads) förvända anordningar. Det finnes i denna stund en andra uppsättning af fält-täcken, vaktkappor och kapotter för våra soldater, miniggevär och träbaracker — allt ligger och väntar i Balaklava och det finnes ingen utväg att få dem hit. Jag sade lord Raglan blott för två dagar sedan i hvilken belägenhet vi voro. Jag sade honom att våra soldater hade ej fått tillbringa en natt af tre understundom ej en af fyra uti lägret; att större delen af dem voro oförmögna att fullgöra sin dagliga tjenst af sjukdom och utmattning. — — — — Jag sade honom att vi icke hade några transportmedel och att menniskor ej kunde fås, som bringade upp förnödenheterna från Balaklava. Han lofvade att göra allt hvad han kunde och tillsade mig, att skrifva direkte till general-adjutanten. Jag gjorde så och erhöll i dag ifrån denne det svar, att vi icke skulle hafva I vändt oss till honom direkte, utan genom divisionsgeneralen, hvilket jag ock hade gjort, derest ej lord Raglan befallt mig göra motsatsen. General-Adjutanten sade oss att vi ej kunde erhålla några transporti medel för vårt behof och att dessa mödosamma förrättningar måste utföras af soldaterna. Vi kunde ej få en enda man härtill och om det ock vore möjligt, så äro vägarne nästan osarbara; sista gången vi skickade soldater ned, förlorade vi hälften, som blefvo sjuka och ej kunde gå längre. Följden är att vi haf va inga förråder af litsförnödenheter, och att dessa, jemte träbarackerne, minidgevären, kapporna m. m. ligga onyttiga och ruttna i Balaklava, under det mången stackares lif skutle blifva räddadt om man ville gifva oss en 50 packhåstar för en dag eller två. Men i dess ställe är det mycket skrifveri och den ena skju ter skulden på den andra. Sakerna göras blott till hälften, utan någon egentlig omsorg och uppmärksamhet på detaljerna. — Jag önskar man ville skicka oss långa vattentäta stöflor äfvensom stora kokkittlar och kokhus, en hel hop mera läkare och medikamenter och starka arbetshästar jemte fullt med fourage för dem — då kunde vi göra något. I ett kompani, af 67 man voro i morse 32 sjuka; vi hafva förlorat 250 å 300 man utaf den lätta divisionon blott under denna månad. Divisionen hade svårligen förlorat mera om vi stormat Sebastopol; och det finnes ingen ursäkt för dessa försummelser, ty D:r Alexander framställde redan i Bulgarien för vår Chef hvad vi behöfde, men man lyssnade ej dertill och då de nu för sent finna sanningen af hans ord så är han dem icke någon behaglig person. Vi kunna endast jemföras med John Moores arm i Spanien, som gjorde sin lärospån innan Wellington kom och förde den till seger. Och detsamma hoppas jag någon yngre, kraftig och duglig man skall göra med vår närvarande arm6. Soldater och officerare hafva ett mod att trotsa djefvulen, men dessa grufliga sjukdomar nedslå äfven de starkaste och undergräfva all deras kraft. Döden på slagtfältet är ingenting. Vi känna vår fiende och ingen man säger ett ord. Men denna osynliga, omättliga fiende, sjukdom, stelnar det modigaste hjerta, då man ser hans fasansfulla härjningar. Icke dess mindre, så länge soldaterna stå på benen, vilja de göra sin tjenst, och en sådan som att icke taga Sebastopol, som att öfvergifva företaget, har ännu icke fallit någon in. Man biter blott ihop tänderna hårdare; ,det måste ske, kosta hvad som helst, och som jag säger mina soldater här, då de yttra att en sak är omöj!ig: ,Omöjlig? — det finnes intet sådant ord som r5omöllis sör oss här. Det ord, som gäller här: ,måste ske — det är vårt ord här. Jag önskar blott att de ville låta oss gå emot dessa Ryssar. — — Jag skref tre bref häromdagen, för att erhålla tillstånd för en af våra kaptener att bli förd till Balaklava. emedan läkarne hade två gånger rapporterat att hans lif vore i fara om han stannade qvar i lägret, och änna har jag ej fått permission för honom. Det måste gå genom ett dussin händer förut och så taga de sig en vecka att begrunda saken och så skola de hafva en kommitts att undersöka saken, hvilken kräfver en ny vecka för ny begrundning och som sedan ingifver sin rapport. Så får den stackars lidande sjuklingen vänta till dess han får ,ordress. Detta, hvad våra medicinska anordningar angår. Likadant är förhållandet med allting annat — all verksamhet förlamas och tillintetgöres af detta onyttiga rutin-system, som här råder. Det på minner om den chinesiska koppen med det spruckna fatet — sak samma huru rutinen verkar, blott den följes.