förmå oss att föda krigets altare med hekatomber af menniskor. Times slutar med att yrka, att det skall bli en krigsminister, som blir i stånd att utan hinder och uppskof, fullfölja hvad han anser nödigt för krigets förande och som söljaktligen ej kan på någon annan skjuta skulden för sina försummelser och misstag. Att en sådan storm, som måste framkallas af dessa och liknande yttringar uti flera af Englands mest aktade tidningar, skulle framkalla en ministerkris, var gifvet, afven om inga politiska skäl tillkommit. Lord Russel vågade ej möta denna storm, utan skyndade sig att straxt före parlamentets sammanträde öfvergifva det vacklande styrelseskeppet. Sannolikt tänkte han att dermed rädda sig och kunna återinträda i det nya kabinettet. Men derpå torde han hafva rätt mycket bedragit sig, om man får tro att Times äfven härutinnan uttrycker den allmänna meningen. Denna tidning underkastar nemligen den ädle lordens beteende och det tal, hvari han sökte redogöra derför, hvilket läsaren närmare inhemtar af våra utrikes underrättelser, en bitter och skarp kritik, som slutar med följande värdiga och allvarsamma ord: Englands folk är blott alltför mycket på allvar i kriget och alla andra konsiderationer äro fullkomligt underordnade. Men de, åt hvilkas händer krigets förande blifvit lemnadt, hvilka, utom deras intressen såsom medborgare, digna under tyngden af ministeransvarigheten, de hafva många andra ärender af öfvervägande intresse och äro redo att offra millioner ur skattkammaren och gjuta strömmar af blod helldre än att försvaga ett sjunkande partis makt eller såra ömtåligheten hos en ämbetsbroder, som blifvit ställd på en plats, som han icke är vuxen. Med en sådan anda hos kabinettets tvenne ledande statsmän, som lemnar talanger åsido, för att uppehålla medelmåttan, som föredrager det högsta möjliga belopp af allmänt elände framför den minsta portion af personligt obehag — kan man väl undra på om statens tjenst hos oss är en kedja af missbruk, der allt som är småaktigt, personligt och hörande till partiet föredrages framför det som är storsinnadt, vittnande om allmän anda och fosterlandssinne. Englands folk önskar att hafva framgång i kriget och finner löga tröst uti att höra, att de dåliga anordningarne fått fortfara, för att skona en ministers känslor eller stärka en annans partiförbindelser. Folkets hjertan äro med våra trupper på Krim, som förgås i löpgrafvarne, på förposten, i tältet och på lazarettet. De ropa derföre på kraft och enhet hos styrelsen, under det lord Russel gör utkast till nya partikombinationer och lord Aberdeen rådfrågar sina kollegers känslor och underhuset öder den dyrbara tid, som ännu kunde ligga mellan dess räddande mellankomst och härens undergång, på ändlösa, onyttiga debatter.