Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1855, sida 2

333nn es att Doubledick snart skulle blisva piskad. Nu må ni veta, att kaptenen i Richard Doubledicks regemente var en ung man, blott 4 år aldre an han, i hvars ögon låg ett uttryck, som i en marklig grad inverkade på gemene Richard Doubledick. Det var klara, vackra, mörka ögon — hvad man i allmänhet kallar milda ögon, och hvilka, när de äro allvarliga, hafva ett bestämdare och strängare uttryck — men de voro numera de enda ögon i denna trånga verld, uti hvilka Richard Doubledick ej kunde se in utan att blinka. Han var otillgänglig för hvarje känsla af blygsel öfver sitt dåliga rykte och de straff, som träffade honom, han trotsade allt annat och hvarje annan; men då han kände att dessa ögon för en minut voro fästade på honom blef han skamflat. Det var honom till och med omöjligt att på gatan helsa på kapten Taunton, som på hvarje annan ossicer. Han kände sjelfförebråelse och förvirring — han kände sig rentaf besvärad af blotta möjligheten, att kaptenen betraktade honom; i sina värsta ögonblick föredrog han till och med att vända om och går hur lång omväg som helst, för att ej möta dessa två vackra, mörka, klara ögon. En dag, då Richard Doubledick just kommit ut ur det mörka hål, hvarest han tillbragt de sista 48 timmarne, och der han öfverhuf