Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1855, sida 2

mente, då han kom linkande ditin öfver bryggan med en söndrig sko på sin nerdammade fot, derför tog han värfning vid ett linjeregemente, samt roade sig sedan med att supa sig full, för att glömma alltsammans. J mån veta, att det gått illa för denne min slägting, samt att han derigenom kommit på afvägar. Han hade hjertat på rätta stället, men ett lås hade blifvit satt derför. Han hade varit förlofvad med en god och vacker flicka, som han älskade högre än hon — eller kanske han sjelf — trodde; men i en olycklig stund hade han gifvit henne skäl hatt med högtidligt alvar säga: Richard, jag vill aldrig gifta mig med någon annan man; jag vill lefva ogift för din skull, men från Mary Marshalls läppar — hon het Mary Marshall — skall du aldrig mera här på jorden höra ett ord. Farväl Richard! Himlen förlåte dig. Dessa ord afejorde hans öde; dessa ord sände honom till Chatham; dessa ord gjorde honom till gemene Richard Doubledick, med den fasta föresatsen att skjutas. Der fanns ingen mera utsväfvande och rucklande soldat uti kasernen i Chatham år 1799 än Richard Doubledick. Han höll sig till afskummet vid hvarje regemente, var så sällan som möjligt nykter och beständigt på straffrullan. Hvar och en i kasernen insåg tydligt,