Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1855, sida 1

———k3k e—————— — ————— — Hjelp, hjelp! — ropade Anna. Nu öppnades en dörr, icke långt ifrån det ställe i gången, der hon stannat och sökte understödja den afsvimmande, och vid dagern, som nu strömmade in, såg hon en äldre man med gravitetiska steg nalkas, under det en yngling ännu qvardröjde och ordnade sin galonerade skrud framsör spegeln inne i rummet. Vid den upprepade bönen om hjelp, nalkades den förstnämnde och betraktade först Anna och sedan den afsvimmade, hvarpå han utropade: — O, himmel! Min son, hvad har träffat dig? Vid dessa ord störtade den prydlige ynglingeu ut ur rummet. — Hvad har händt E ik? — — Han dör! O, Gud, jag måste hemta en läkare! — Och han var i ett ögonblick halfvägs framme i hvallvet. — Axel, Axell — ropade residenten, ty som läsaren troligen redan funnit, var den äldre mannen ingen annan än han. — Du glömmer att vi hört drottningens vagn köra fram. Hvad skulle hon säga om hon saknade dig på den plats dig är anbefald. I Herrans namn, du måste tänka på det. — Men ni ser ju att Erik är liflös. — Gosse, kära gosse, pligten går för allt! Det måste så vara då man iklädt sig de stora förbindelserna att tjena konung och land. Den store rikskansleren kunde aldrig nog inskärpa denna lära hos sina söner. Och det är första gången den nåden bevisas dig, att få deltaga i ett af hennes majestäts lustpartier. — Besinnar ni hvad det gäller? — Hvad skulle du ha att frukta då du lemnar din broder åt mina omsorger? — Och residenten lutade sig med faderlig ömhet ned för att upplyfta Erik. Under synbart missnöje aflägsnade sig Axel. Men för Anna var det omöjligt att lösgöra sin hand ur Eriks. Då residenten varseblef det, fästade han på henne en blick, för hvilken hon slog sitt öga till jorden, derpå skyndade han att understödja hennes bemödande med alla sin krafter. Anna kände sig icke förr fri innan hon ilade från stället, sjagad af det intryck residentens blick på henne verkat. Då hon nu visste Erik vara i vårdande händer följde hon på afstånd Axels steg, hvilka hon ännu hörde ljuda i hvalfgången, för att komma ut ur slottet och på borggården, derifrån hon trodde sig wed lätthet finna vägen till den för mötet utsatta slottsporten. Men ankommen dit, var det just der drottningens vagn befann sig, omgifven af dem, som skulle åtfölja henne på jagten, samt 3