Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1855, sida 1

dan i skumrasket genom branningarne till Dalbosjön så att vattnet yrade öfver både folk och fartyg. — Jag prisar min lyckliga stjerna att jag ashölls från all tanke på Ekens skärgård, ty eljest hade jag vid detta laget stått ohjelpligt fast i isen likasom de fyra eller fem ugglefångare, som syntes efter mig i Kinneviken men ej längre vågade hålla sjön. Vår värd, som leende afhört den lilla mannens utgjutelse, öppnade en skåpdörr öfver ena britsen, hvarur han framtog sitt sjökort, utbredde det på bordet och sökte gifva mig begrepp om de slera farleder, som begagnas genom denna skärgård och om alla de vådor, för hvilka seglare under olika förhållanden der ofta blifva utsatte; men innan jag, såsom alldeles obekant med lokalen, hunnit följa vårdens fingervisning, inföll saltsjosararen med hflighet: hvem har urhalkat den der kanalen, som skär landet i två delar? hvad kallas han? Låt mig stava — U, Ul, Ulfsundet tror jag — Nå lika godt. — Hvarlore blir detta sund icke öppet till genomfart? Kortet anger minsann, att man vill kintas med vår Herre, som tydligen utpekat hvar farleden skall stryka fram, — men vänta, far lille! der ha vi lodskottet. — De äro villrådige om två sidor år större än den tredje i en trekant, hal ha! ha! och dertill på köpet 2 sadene sidor, som aro fjerdingsvägslängt ute till sjos omgärdade med otaliga blindgrund och all satans här att rida sig trött på. Ja! och ehuru dessa vidrigheter, år elter annat, blitva allt kannbarare, ju mer både spanmålsoch annan rörelse utvidgas, tilade vär den, afböjas de icke fastän man redan nu årligen slapar med sig genom de fördömda irrgångarne ölver 100, 000 tels tunnor spanmål jemte oräkneliga andra varuartiklar. — Förlisa sartyg och gå laster förlorade derute, hvilket ofta intraslar, så sväljer man vanligtvis ned harmen för den gången, men får den luft, kan skepparen vara säker om sin del i afkastningen I En person, som jag i anseende till dess un dangömda sittplats och halfdagern från luckar ej närmare iakttagit, rätade sig nu och albrö sjöfolket med den anmärkning att då ett fö trafikens underlättande vigtigt ämne kommit til tals, ansåge han orätt att rufva på hvad hal derom enskildt hade sig bekant. — Att en er faren och med Venern särdeles intim högr sjöofficer, för många år sedan, utkastat först planen till segelled genom Ulleredsundet, år sade ban, desto vissare, som en händelse jus forde mig på den orten då undersökningen sor bäst pågick. — Jag har från säker källa se dermera hört, att ämnet på sitt vis blef be redt till föredragning hos Kongl. Maj:t, att högs I densamme, med ledning af kostnadsförslage hos Rikets Stander äskade anslag af 80,00 I Rdr banko för sarledens öppnande, men a desse våre förmyndare, såsom ofta är hände I sen, med allt gevalt tillsnorpte penningsacke för att så mycket mer en annan gång Öppr I den för en mängd långt underordnade enskild heter. Det är mig äfven sagdt, att konunge tid efter annan, emottagit förnyade hemställai den om beslutets utförande, men att det i dels brist på medel, dels vissa siendtliga sid änslytanden, som hittills vållat en liten jonblur si aet vigtiga ämnet. I Huru skall det åter bringas på tapeten? ir — ———