Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1855, sida 1

— — —————— öfver de skarpa framstående dragen låg godhetens majestät. Detta: försmälte Annas hjerta och hon störtade till hennes fötter, tryckande hennes hand emot sina lappar. d — Du är belåten och det sagnar mig. Du ser nu huru; v en drottning alskar att hämnas, då hon lår lyssna till den röst g hennes ädelmod höjer. -Härpå ringde Kristina och besallde sO den inträdande kammartjenaren tillsäga att man anvisade hennes lektris sina rum, hvarpå hon bjöd Anna gå att intaga dem, ochi der vidare afvakta hennes befallningar. I Inkommen i sina rum kastade sig Anna i en länstol. Detssf gick omkring i hennes hufvud, och af allt det som händt henne förmådde hon icke hemta ett enda redigt intryck. Det var allt-t sammans för nytt, för oförberedt och oförtänkt, att hon derafssi skulle kunna samla en helgjuten bild. Det töreföll henne, dom.. satt hon gungande på en väg och såg spillrorna as en 3 verld kastas upp i dagen och åter genast sjunka i djupet och försvinna. Under det hon ur förvirringen af de hvarandra undanträngande intrycken sökte ordna sina tankar, fick hon höra toner utifrån den klara rymden, dem hon genast förstod måste vara signalen till sammanträffandet med Katharina. Som en blixt sprang hon upp och ut. Obekant med slottets många mörka och krökiga gångar, ilade hon genom trappor och hvalf, utan att finna den utgång hon önskade, tills hon slutligen i en af de skumma torngånledsagad. — Ni eger att befalla öfver de tjenster jag kan visa er. — Låtom oss skynda! Hon väntar redan, och kanhända Iskall jag aldrig mera återse henne. Jag har så mycket att tacka henne för: så mycket, mycket! — Och vid dessa ord räckte (Unna Erik sin hand, men den hon vidrörde var kall och kändes (krampakligt sluta sig kring hennes. — Min Gud! Hvad fattas er? — frågade Anna. Intet svar följde på denna fråga. Hon kände blott hur t tryckningen af hans hand blef allt starkare och kallare, tills: Erik började vackla och slutligen nedsjönk emot väggen. garne, dit hon råkat in, stötte emot någon, som mörkret hindrade henne att varseblifva. — Hvem ni är — sade Anna — visa mig den godheten att föra mig till norra slottsporten! — Hvilken röst är detta! — utropade en stämma, hvilken, ehuru den var darrande och upprörd, Anna likväl igenkände alt vara Eriks. — Det är ni! Jag kan då vara öfvertygad att säkert blilva FE