Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1855, sida 1

—————— Redaktionen har emottagit följande uppsats, deri under en halft skämtsam, halft allvarlig form ett ämne vidröres, som förtjenar både uppmärksamhet och behjertande. Uppsatsen lyder sålunda: Till Redaktionen af Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning. Jag beder, att nedanstående promemoria ej må begrafvas i Tit. makulaturkorg, ty om så sker, rädes jag, att man lemnar i förgätenhet, Herren allena vet huru länge, en Iråga, den aslarsverlden af ömhet för eget intresse ej kan låta alldeles falla. Jag var, i förbigående sagdt, på resa genom staden W., der en yngre skeppare, hvars lycka jag sökt befordra, nödgade mig ombord, der han arrangerat förfriskning. Revieret sramstallde en talla, full af lif och rörelse, i det flere fartyg, med brådskande ifver, sokte påskynda kosan genom det förbi staden ledda trängre farvattnet. Några seglare, hvilka legat tätt utmed land, halade sig i midten af rännan för att undkomma qvarstad af isen, som under en röd, kall himmel, utskjöt sina spjutformiga kryStaller långs hela stranden. Jag ledsagades till kajutan, och min värd välkomnade mig och ett par andra gäster ungesarligen så här: Jag har nu, dess bättre, fartyg och last i säkerhet för de faror, med hvilka ej få af Wenerns seglare, under dessa hemsökelsens dagar, lära blifva narmare bekante, och i glädjen öfver min räddning ber jag att få dricka Tit. till. En undersättsig saltsjöfarare med luden mössa och rödt skägg valkade, efter denna inledning, eftertryckligt sin muntobak, ofta ett tecken hos sangviniska sjömän, att blodet börjar koka öfver. Ja, broder! utbrast han med ögon som utskjöto lågor. F—n ta dig så lång du är, om jag någonsin mera vid denna årstid går för vanlig frakt på en sjö, der man har att välja emellan förlisning och död bland Ekeskären, eller ock att blilva isliggare och vänta på sitt öde, lik flugan i en honungstallrik. Hör bror! jag hade lastat i Lidköping och utgick med stark ost syd-ost. Flera Wenerskutor gjorde sig klara på sitt sätt och följde mitt exempel. När jag hunnit upp under Kracklingarne sprang han mera nordostlig, och då jag icke tröstade kovända och risquera fartyg och last på Tjufskärsgrunden vid Eken, höll jag på Guds försyn ut och gjorde lofvar upp till en I farled, som natt upp kan hållas för den enda I reela söder för Luröarne. Der länsade jag un