Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1855, sida 3

sande våldsamhet. Det är dessa ostadiga förhållanden i väderleken, hvilka göra seglatsen här uppe så osäker och farlig: flera olyckshändelser hafva deriör äfven inträffat bär i höst, bland hvilka isynnerhet följande efterlemnat ett varaktigt och smärtsamt intryck, såväl med anledning af de förhållanden, hvarunder den egde rum, som ock derför, att åtskilliga af de förolyckade fur allmän aktuing för redlighet, ordning och dugI början af Oktober skulle en bandlande från Köpenhamn Munch, som under en längre tid drifvit betydliga handelsaslärer i Finmarken, efter slutade förratiningar för året, i sällskap med en köpman från Vadsö, Wrevdsted, resa till Köpenhamn och ämnade söka upphinna det ångfartyg, som den 12 Okt. afgick från Hammerfest. Den 4 lemnade de Vadsö och ankommo samma dag i godt väder till Nyborg; dagen derpå rasade en nordvestlig storm, och man försökte öfvertala dem att dröja qvor tills påföljande dag; men för att på bestämd tid kunna hiona fram till Hammersest, måste de begagna hvarje stund, hvarföre de beslutade sig för att bege sig på väg. I Tanen erhöllo de slutligen löfte att 4 man skulle med båt skjutsa dem till Hopsejdet, hvarifrån de skulle söka få uy skjuts vestöfver. På eftermiddagen den 6 anträdde de farden i lugnt och godt väder. I Tana-elfvens mynning ligga några sandbankar, mot hvilka sjön i oväder bryter förfärligt, men som trenne af besättningen, Norrmännen Kristofersen och Hansen samt en Svensk, hvilka alla bodde i närheten, noga kände till passagen, ansåg man det icke farligt att fortsätta färden. På aftonen var klart månsken och en svag sydostlig vind, bvilket gynsamma väder troligen var orsaken till att man glömt en allmän och nödvändig försigtighet: att med aga sten i båten som barlast. Då de kommit ungefär 2 mil ut i elfven, sprang vinden öfver till nordvest, det började regna och snöga om hvartannat och ett verkligt oväder syntes vara i anoalkande. Man redde sig emellertid temligen väl, och det blef fråga om, huruvida man skulle begifva sig öfver bankarne upp till Guldnolmen, eller langs landet längre mot ost till några lappar, som bo på ett näs, Lavvonjarg. Hansen yttrade då, att han alldeles icke vilte lotsa dem öfver bankarne men deremot skulle skalla dem välbehållna till Lavvonjarg; Kristofersen menade deremot, att han åtoge sig att lotsa öfver bankarne, hvilket anbud Muneh och Wrendsted emotiogo. De hade emellertid ej seglat länge innan Kristofersen måste uppgifva försöket, i anseende till de svåra vågor, som oupphörligt bröto sig mot båten. Hansen fick då ned seglet och genom förenade ansträngningar lyckades man få båten vänd. De skulle nu försöka att gå öfver till Lavvonjarg, men hade blott seglat ett helt kort stycke, då båten kantrade förmedelst en kastvind från det höga sjellet. Båten blef likväl så länge liggande på seglet, att alla kommo upp på kölen. Klockan var mellan I och 2 på natten; de olycklige måste nu uthärda en rasande storm med snö och regn och en förfärlig sjögång, samt bereda sig på att förblifva i detta tillstånd tills dagen inbröt och någon möjligtvis från land kunde komma och berga dem. Men blott fyra af dem sågo dagen; ty efter halfannan timma dog svensken och försvann i djupet, och en kort stund derefter dog äfven Munch. Dagen frambröt ändtligen, och de fyra qvarlefvande varseblefvo till sin stora glädje en jakt, hvilken de gåfvo signaler, men jakten hade förlorat sin båt, så att det var omöjligt för besättningen att komma de skeppsbrutne till hjelp. Tidigt på förmiddagen varseblef en Lapp på Stangnes den kullstjelpta båten; han skyndade genast till Lapparne i Lavvonjarg, hvilka gjorde flera, men fruktlösa försök att med båt komma de sorolyckade till hjelp. Under tiden hade äfven Kristofersen försvunnit i vågorna. Fram på eftermiddagan dog äfven Hansen, så att blott den fjerde sjömannen, Vibe, samt Wrendsted återstodo. Den sistnämnde var så eländig och medtagen, att han knappt kunde röra sig; båten dref framåt och något närmare land, då Vibe lemnade den och vadade bort på en torr sandbank, men Wrendsted förmådde ej följa med, utan bad blott, ati Vibe ej skulle öfvergifva honom. Han hade då ej hjerta att lemna sin olyckskamrat, utan återvände till Wrendsted, som likväl snart dog och gled ned i djupet. Efter ett par timmars förlopp blef Vibe i sanslöst tillstånd räddad af Lapparne. Vibe skulle troligen äfven hafva blifvit bortspolad af störtsjöarne, om icke båtens mast trängt genom bottnen och gifvit honom ett stöd att klänga sig tast vid. Denna fasansfulla händelse har bragt sorg och nöd i många familjer; ty fyra af de omkomne voro familjefäder, tre bland dem efterlemna hustru och barn i små omständigheter, beröfvade sina försörjare. Munchs gamla föräldrar, hvilka med längtan väntade sin son, måste nu begråta sin smärtsamma förlust, den andra sjön förorsakat dem.