igt bud, oassedt dess rättvisa och ösverensstämmelse med högre lag, kunna stämpla mitt förhållande till Gud och Hans nådeanstalter såsom gäckeri, så skulle, för att välja ett sör oss alla lika vördnadsvärdt exempel, hela Lu; thers uppträdande, hans förhållande till nattvarden, hans giftermål som prest o. s. v. varit idel gåckeri i stort, emedan alla dessa handlingar voro, med berådt med verkställda och vidhållna, afvikelser från då gällande lag angående dylika handlingar af sedlig och religlös natur. Hvilken protestant vill gerna tillerkänna allmängiltighet åt en grundsats, som skulle i afseende på de dyrbaraste föremål för hans vördnad leda till sådana slutföljder? Lyckligtvis förtjenar den intet erkännande. Skulle den vara riktig, då skulle ock den lagstifltan. de magten i ett samhälle vara i stånd att med ett enkelt förbud förvandla alla medborgares sanna och med Guds ord enliga gudstjenst till gäckeri, likasom ock, i motsatt riktning, genom ett enkelt medgifvande förmå upphöja allt gäckeri till värdighet af helig handling. Vi tro att denna åsigt är lika främmande för vårt svenska folklynne som för sanning och rätt. Men vore verkligen tillvaron eller icketillvaron af ett brott af den djupt osedliga och gudlösa beskaffenhet, som gäckeri med Guds ord och sakramenten, beroende endast af det menskliga lagbudets tillvaro eller icke-tillvaro, så synes det i våra ögon nästan såsom en oeftergillig pligt, att icke, genom ifrågavarande I tillägg till 2 1 kap. M.B., i vårt fåderneslands fredligaste bygder tillskapa i massa detta gräsliga brott, hvilket eljest, derest den religiösa och sedliga lagens måttstock tillampas, lyckligtvis sällan, åtminstone såsom yttre söreteelse, der förekommer. Då således ifrågavarande lagförslag icke i Sveriges hittillsvarande kyrkliga och borgerliga lagstiltning eger något stöd; då detsamma genom sin uppfattning och beteckning af det åsyftade brottet, visar sig såsom ur allmänt moralisk och religiös synpunkt oförenligt med sanning och rättvisa; då till detta beklagliga förhållande lägges de för kyrka, stat och enskilda medborgares välfärd högst skadliga följder, som detta förslag, om det upphåjes till värdighet och kraft af lag, utan tvilvel skall medföra; samt ändtligen den stora sannolikheten att det med lagen hufvudsakligen åsyftade ändamålet skall i de flesta delar förfelas, så lärer ingen tvekan kunna förefinnas i fråga om önskvärdheten af att detta beslut icke genom konungens stadfästelse måtte vinna kraft af svensk lag. Men ehuruväl Rikets Ständer i allmänhet, såsom borgerligt lagstiftande myndighet, tyckas hafva ansett sig ej böra ingå i närmare pröfning af denna frågas dogmatiska betydelse, eller, som är det samma, frågans ställning till kyrkans bekännelse och Skriftens utsagor, så torde likväl denna sida icke alldeles böra sörbigås. Väl medgifva vi fullkomligt, att frågan huruvida dylika handlingar böra såsom gåckeri anses eller ej, kan och bör afgöras ur allmänt religiös och moralisk synpunkt. Ty gåckeri blir en handling ej genom sin tillåtlighet eller icke-tillåtlighet ur dogmatisk synpunkt, utan genom det i och genom sjelfva handlingen uttryckta sinnelaget af vanvördnad och förakt för det heliga. — Men då ej otydligt vill synas, att någre af förslagets förordare låtit vid denna frågas afgörande bestämma sig af en felaktig uppfattning af sakramentets natur, samt prestens och lekmannens ömsesidiga förhållande enligt vår kyrkas uppfattning, så torde några antydningar till undanrödjande af denna uppfattning ej vara öfverflödiga, om också för narmaste hufvudfrågan, nemligen lagförslagets antaglighet i sitt närvarande skick, ingalunda nödI vändiga. Denna oriktiga uppfattning — af några talare antydd — synes vara :tb sakramentets förvaltning af icke-prest innebure i och för sig sjelft åtminstone ett vanhelgande af sakramentet. Då vår gällande kyrkolag åtminstone i ett fall uttryckligen tillåter, ja! bjuder sakramentets förvaltning af icke-prest, och följaktligen — D