Förslaget till lag mot. 0 rofigt beg: gnanle af Sakram ntvn. Våra läsare torde erinra sig att Rikets Ständer enhälligt antagit en lag, som straslar med böter af 100 rdr bko hvarje s. k. olosligt begagnande af Sakramenten. Vi hafva för vår ringa del redan ett par gånger yttrat oss emot denna lag, och beklagat att Rikets Ständer kunde falla på en så olycklig tanka. Sedermera har frågan i Väktaren blifvit utvecklad på ett så på en gång lugnt, klart och öfvertygande satt att vi ej kunna afhålla oss, att till våra läsares allvarliga begrundning meddela slutet af denna Vaktarens förtjenstfulla uppsats. Tidningen yttrar: Här är icke fråga om skärpande af strafl för ett redan bestämdt brott, eller om tillämpningen på ett särskildt brott af straff, som redan gäller för andra brott af samma slag; utan här är frågan om att genom ett borgerligt lagstadgande såsom brott stämpla en al samvetsgrunder framgången handling, som, vare sig att hon förut egt rum eller Ycko, aldrig bittills i vår kyrkliga eller borgerligå lag uttryckligen burit brottets ståmpel. Derilbkommer att denna handling, hvilken, enligt vår äsigt, i anseende till sin beskaffenhet ej förr kan antagas vara ett brott, än ådagalagdt blifvit att den står i strid åtminstone med svenska statskyrkans grundsatser, likväl nu genom ett borgorligt kriminelt lagstadgande införes bland de allmänt medborgerliga brottens antal, innan ännu någon grundligare undersökning afgjort dess förhållande till kyrkans grundsatser och lif, än mindre ådagalagt att den verkligen står med dessa grundsatser i oförsonlig strid. Med åsidosättande af denna undersökning har flertalet i riksstånden, äfvensom i lagutskottet, till en del under uttryckligt erkännande af sin obefogenhet att ingå i utredning af frågans kyrkliga och dogmatiska karakter, förklarat dei beslutet afsedda handlingar för gåckeri med sakramentet, och på grund af denna uppfattning af handlingarnes sedliga och religiösa karakter, ur allmänt mensklig och medborge:lig synpunkt förklarat dem brottsliga enligt det borgerliga samhällets brottmålslag, och stadgat för dem ett rent borgerligt straff. Denna de nya brottens underordning under den allmänna beteckningen gåckeri med Guds ord och sakramenten utmärkes dels i allmänhet genom den nya lagbestämningens inslickning såsom moment af den förut befintliga paragrafen om gäckeri, dels, i synnerhet och uttryckligen, genom det mellan paragrafens gamla och nya moment inskjutna ordet Leljest. Detta förfarande ålägger älven oss, att, åtminstone tills vidare, lemna å sido undersökningen af ifrågavarande handlingars karakter ur kyrkligt dogmatisk synpunkt, äfvensom de betänkligheter, hvilka äfven ur denna synpunkt uppstå mot ifrågavarande lagbeslut. Vi vilja således inskränka vår uppgift till besvarande af den för ifrågavarande lags antaglighet eller ickeantaglighet afgörande frågan: Kunna ilrägavarande handlingar ur allmänt mensklig och svensk medborgerlig synpunkt rättvisligen betecknas såsom gackeri med sakramentet och i enlighet dermed bestraffas? Hvad nu först brottsligheten i allmänhet be