Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1855, sida 3

Landsorten. NORRKÖPING den 31 Jan. Sedan det, efter hvad vi förut berattat, lyckats stadens polis att gripa äfven den andre af de båda våldsverkarne, som man misstänkte sör det sörr omnämnda, med inbrott för att stjäla sörenade, öfvervåldet mot en bonde i Westerby — som vid tillfället erhöll ett så svårt knifhugg i magen, att det, ehuru mannen ännu lefver, lärer vara föga hopp om hans vederfående — hvilken häktats med ledning af de uppgifter den förut häktade illa kände manspersonen Dahnbom lemnat, har nu denne sednare, Dahnbom, inför stadssfiskalen uppgitvit, att Johansson — så är namnet på den sist gripne — begisvit sig dagen före den natt brottet begicks till Dahnbom, boende vid de s. k. Hvilbergen utanför Såder tull, och af honom begärt skjuts till Westerby, der han förut tjenat, under förmenande, att han af dess brukare hade penningar att fordra. Dahnbom hade gått in på denna Johanssons begäran samt sjelf skjutsat honom till Westerby. Vid framkomsten dit förklarade Johansson för Dabnbom, hvars antecedentia gåfvo honom skäl att formoda, att han ej skulle göra några svårigheter vid förslaget, att hans mening var att stjäla. Dahnbom hade ej häremot något att invända, hvarföre akdonet lemnades på något afstånd och de båda kamraterne begåfvo sig till gården, der inbrottet skedde på en vind, från hvilken man kunde komma till visthusboden. Från denna utpraktiserades af Dahnbom till Johansson, som stadnade utanför, åtskilliga saker, som söllo tjufvarne på läppen. Men då Johansson varseblef att han var upptäckt, skyndade hau undan, hvarefter då hände, som vi förut berättat om öfvervåldet mot bonden, under det Dahnbom hoppade ned ifrån vinden och sprang till sitt åkdon; efter en stund kom Johansson ditspringande, sågande till Dahndom: Den förbannade bonn försökte qvarhålla mig, men jag gaf houom! Dannbom och Johansson reste derefter hem ull den förres bostad, tagande vägen förbi Skörtinge och Vestra Husby. Vid förbör inför poliskammaren andrade Dahnbom så till vida denna sin inför stadsfiskalen aflazda berättelse, att han sade sig ej varit borta ifrån åkdonet. Drängen, som sasttagit Johansson, berättade huru vid tillfallet tillgått, hvilket öfverensstamde med hvad vi uppgifvit. Johansson åter nekade till alltsamman, utan att likväl kunna nöjaktigt redogöra för hvar han tillbringat den natt, då inbrottet egde rum. Mot Johansson vittnade dessutom tvenne marken efter sår just på de ställen af kroppen, der drängen sade sig hafva tillfogat Johansson slag eller stötar; äfven igenkände drängen Johansson såsom den, hvilken tillfogat hans husbonde knifhugget i magen, och ville taga på sin ed, att Johansson var samma person.