Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1855, sida 1

— Ljufve svärmare! — Bort med detta ord! Hvad är val sanning, om icke dessa känslor som kärleken och döden väcka i vårt bröst och som i oförgänglighetens eviga glans förklara jordlifvets trånande skuggor? — Och han sprang fram till bordet, tog det lilla pappersbladet och räckte det upp emot Anna. — Endast orden äro , ett svärmeri — fortfor han — emedan de bli slöjor öfver våra känslors heliga bild. Men dess lek är oss kär fast barnslig. Med en liten pil, som han af sitt blyertsstift och det omnämda pappersbladet i hast förfärdigade sköt han det upp genom gallret till Anna. Hon uppvecklade papperet och läste: I sangslets natt, från verld och glädje skild, I skuggor sänkt, som solen sky att teckna Med ljusets strimmor, lyser mig en bild Mot hvilken alla verldars solar blekna. I grafvens tystnad — dödens stumma bud — Omkring mitt läger — vittnet till min smärta — Jag vet ett namn att hviska, vid hvars ljud Hvar känsla spritter i mitt matta hjerta. Med blicken vänd mot qvalets tända bål, Der skuggor dansa kring vid släckta branden Af lifvets fackla — vet jag än ett mål Som tjusar tanken och som fängslar anden. O kunde jag den helsning hviska dig: -For dig jag vågat allt! — mitt lif med gamman Jag ville offra; ty ej dör med mig Min kärlek — Nej! han af min själ är flamman. Knappast hade hon slutat innan ett buller lät höra esig. Man kommer — sade Arnold för att förbereda mig på den förestående färden. Farväl Anna, farväl Katarina! Från himlen skall mitt öga innan kort skåda er. Farväl! Tack att jag skiljes hädan försonad med lifvet, emedan det skänkt mig hvad jag högst begärt! —O, skulle jag ej ännu få höra ljudet af din röst, det sista — det sisfa farväl? En snyftning var svaret och någonting hvitt flög utför muren. Det var Annas näsduk, fuktig af tårar. Arnold sprang 1