Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1855, sida 1

vid lampans sken föll på hans ansigte och visade det blekt och med ett uttryck af djupaste lidande. — Det är jag. Du känner icke mera min röst. Vid dessa ord sprang han upp och ilade emot gallergluggen. Men golfvet inne i fängelset var för lågt för att offren! der skulle kunna räcka dit upp. — Tala! — utropade han — Tala, att din röst må hinna mitt öra då denna afgrunds plågoandar varit förberedda på att hindra mig åsynen af din englalika bild. — Snyftningar qväfva din röst. Du gråter... Öfver mig? ... Ack dessa tårar äro en himmelsk dagg, som den gudomliga barmbertigheten skickar för att svalka min sista lesnadstimmas brinnande qval. — Arnold, och du talar ännu med ömhet till mig, till mig, som du har att tillrakna skulden till din olycka, dina lidanden. — Tala icke om lidanden i detta ögonblick. Du är mig nära, jag hör din röst, den sägor :s att jag icke är dig likgiltig. O, det är endast känslan af min sälihet, som i dennal stund öfverväldigar mig. Å — Jag älskar dig nu emedan jag beundrar dig. Du hade kunnat fly men du föredrog faran och döden, så handlar blott hjelten. Du krossar mig, men du har aftvungit mitt hjerta dess kärlek. — Fly? Jag skulle fly på en lös uppgift? handla så otacksamt. — Vänskapen är trognare än egennyttan. Men jag fattar det stolta mod som trottsar allt sedan det vågat allt. — Jag förstår icke allt hvad du dermed vill säga. — Din vän upptäckte din fara i samma ögonblick drottningens misstankar blifvit väckta. — Och nu berättade hon hvad hon och äfven vi lärt känna af den befattning till hvilken Erik blilvit använd. — Besynnerligt! Han skulle hafva varnat mig? Men det är mitt öde, det Messeniska ödet att jag skulle falla. — Och jag skulle vara utsedd att befrämja dess grymma råd? — Du! — 0, Anna, ödet förmår allt öfver vår yttre menniska, men här — och han lade handen på hjertat — här bor en makt som kan jubla äfven när det tänder bålet. Detta galler är det ej ödets jernhand emellan dig och mig, men hinna icke våra hjertan genom dess kalla stängsel. Snart, i döden skall det falla, och då, hvad är då qvar af mitt vara om icke detta lif som heter kärlek, och vunnit segren öfver smärtans och dödens alla qval?