Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1855, sida 1

träffar, så bör väl icke nekas, att sakramentets förvaltning af icke prest. usem verkligt nidfall, synes kunna med temlig bestamdhet antagas såsom en alvikelse från den af staten fastställda svenska kyrkoordningen, ehuru något uttryckligen derpå syftande förbud i lagen icke finnes. För vinnande af korthet anse vi oss utan vidare bevisning kunna antaga detta, ingalunda dermed misskännande äfven denna frågas stora vigt och behof af närmare utredning. Annorlunda synes förhållandet vara då en sådan förvaltning eger rum på grund af verk: ligt nödfall. Staten har genom kyrkoordningens upptagande såsom svensk lag erkänt, att nödfall kan lagliggöra en sådan förvaltning. l åtminstone ett särskildt fall är denna förs altning icke allenast medgifven utan ock anbefalld. Huru och när nöddop skall och må förrättas, skola presterna undervisa folket heter det i 1 8 4 kap. Kyrko ordningen. Om Altarets sakrament finnes intet dylikt stadgande — hvarken tillåtelse eller förbud. Om vi, såsom nu måste ske, bortse från dogmatiska grunder, så tyckes analogien med det andra sakramentet snarare tillåta den förutsättning att förvaltningen af altarets sakrament af icke prest vore, enligt den allmänna regeln, i verkligt nödfall tillåtligt, ehuru kyrkolagstiftarne ansett ett sådant nödfall så utomordentligt att en lagstiftning för detsamma ej befunnits vara af nöden; eller ock (på dogmatiska grunder, hvilka tarfva närmare pröfning) ansett den icke kunna inträffa. Under sådana förhållanden synes det redan icke väl förenligt med sörut gällande lags anda att i allmänhet, således äfven der nödfall verkligen inträffar, stämpla såsom brott denna handling, endast på grund deraf att ingenting är i afseende på densamma särskildt medgifvet, enär icke heller något, som kan anses innebära ett förbud deremot finnes i svensk lag, kyrklig eller borgerlig. Hvad som gäller om sjelfva förvaltandet, eger utan svårighet sin tillämpning på anammandet al H. H. Nattvard genom sådan person. Redan detta resultat väcker stor betänklighet om antagligheten af det närvarande lagbeslutet, just ur den synpunkt, som dess förespråkare i allmänhet hafva fastställt för dess bedömande. Vi vilja emellertid antaga att man på goda grunder kunde komma till ett alldeles motsatt resultat, vi vilje antaga att sakramentets förvaltande af den, som icke är prest, i annat fall ån särskildt medgifvet år, (således ock i verkligt nödfall) och nattvardens anammande genom sådan person vore verkliga afvikelser från andan och riktningen af hittills gällande svensk lag. Frågan blifver då: bör eller kan rättvisligen en sådan afvikelse i allmänhet, (således ock då verkligt nödfall inträffar), enligt sakens beskaffenhet och gällande svenskt språkbruk stämplas såsom gåckeri med sakramentet. Gäckeri är enligt svenskt språkbruk liktydigt med spott och spe, eller begabberi, ehuru möjligen af något lindrigare art än det sistnämnda. Göra oäckeri med sakramentet är således att — vare sig af lattsinnighet, eller, som någre talare uttryckt sig, af tungsinnighet — göra spott och spe af sakramentet, framställa det såsom föremål för eget eller andras gackeri. Be traktadt som inre handling, eller sinnes