Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1855, sida 2

dan hon icke visste om ej äfven deri kunde ligga en fara fördold. Sådan var hennes berättelse. Då vi ankommit till Danzig, derifrån öfverfarten skulle företagas till Sverge, klagade den gamla öfver något illamående. Men som ett fartyg låg färdigt att lysta ankar för att afgå till Kalmar, ville hon icke låta tillfället gå förbi att med detta komma från ett land der hon hade så mycket att frukta, och i säkerhet på sitt saderneslands botten, dit hennes längtan dessutom alltid dref henne. Jag hade emellertid under vägen frågat henne om hon icke underrättat grefvinnan Radziejowsky om det steg hon tagit till hennes barns räddning, och, då hon sade sig icke kunna föra pennan, hade jag flera gånger tillbjudit mig att göra det i hennes namn. Hon hade likväl vägrat det, emedan, som hon sade, hon icke visste hvarthän hon skulle ställa adressen, och fruktade det kunde råka i kronkanslerns händer. Om hon skref från Sverge deremot, skulle grefvinnan hinna vara tillbaka i Warschau vid brefvets ditkomst. Dessutom kunde hon (den gamla) först på Sverges jord betrygga modren för en så vådlig resas lyckade utgång och barnets fullkomliga säkerhet. Ännu i Danzig gjorde jag en förnyad påminnelse, men alltid med samma inkast till svar. Vi gingo der ombord under den tröstande försäkran från den gamla, att hennes opasslighet endast var af en ganska obetydlig beskaffenhet och lättare skulle öfvervinnas ju förr hon kunde hoppas att få det gamla kära fosterlandet i sigte. Hon bedrog sig! Första morgonen, sedan vi begifvit oss till sjös vacktes jag af ett snyftande ljud utanför min kajuta, åtföljt af några sakta slag på dörren till densamma. Då jag öppnade för att se till hvad det kunde betyda, fick jag se den lilla flickan, som stod der gråtande och oklädd, insvept i några klädesplagg. Hon berättade mig, under en vexling af bedröfvelse och harm, att hennes Sigrid sof så hårdt att hon icke förmådde väcka henne, och för första gången i hennes lif försummat att kläda, kamma och uppassa henne som vanligt. Jag skyndade att påkläda mig, anande att någon olycka låg härunder, och jag bedrog mig icke. Den gamla låg död i sin bädd. Der stod jag nu i en ganska kinkig belägenhet med den lilla flickans vård på mitt ansvar. Den gamla hade visserligen upptäckt för mig hennes härkomst, men kunde icke alltsammans vara en dikt, en sammanspunnen historia, hvarunder någon hemlig afsigt låg förborgad, och denna misstanka fann ökad trovärdighet genom uppskofvet med underrättelsen om hennes flykt? Jag vände mig till det öfvergifna