Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1855, sida 2

de tvenne slags motsatser till det sköna, som vi ofvan nämnt: nemligen återgisvandet i sormen af en id, som utgör motsatsen till sanning eller godhet, och formens oöfverensstämmelse med eller ofullkomliga återgifvande af idgen. Det är naturligtvis blott den förra motsatsen, som kan komma inom konstens utöfning. Denna måste äga full frihet att teckna såväl skuggor som dagrar. att återgisva i de mest träffande drag en låg böjelse, t. o. m. grof brottslighet, och dessa bilder kunna väcka vår beundran, vårt löje eller vår fasa, hvadan de ock erhålla en plats inom den sköna konstens område, ehuru de i sig sjelfva äro sula. Deremot är den fulhet, som ligger i motsägelsen mellan form och tanke, alldeles skiljd från konstens område. Finna vit. ex. en tafla, der figurerna skola uttrycka sorg, men göra motsatsen, d. v. s. se ganska belåtna ut, eller tvertom, så är en sådan tafla helt enkelt misslyckad. Om detta räsonnemang är rigtigt, så äger konstnären, hvilken gren ban omfattat, full frihet att välja sina ämnen, eller med andra ord, uppsöka sina ideer, inom det sannas och godas verld eller inom motsatsernas. Mest fria äro i detta hänseende diktkonsten, som omfattar en mängd olika grenar, hvilka dock gemen ligen reduceras till de tre: Epik, Lyrik och Dramatik — samt målareoch bildhuggarekonsterna. Äfven i afseende å ålder torde diktkonsten stå främst. Redan ifrån menniskoslagtets första barndomsålder märka vi bemödandena, att i vissa rytmiska ordsammansättningar uttrycka känslor och tankar, och var naturligtvis öfvergången härifrån till tonkonsten (musiken) ganska snar. Möjligt är ock att denna sednare gick förut, ty sångfoglarne i trädens toppar voro utan tvifvel goda lärmästare. Af de egentligen s. k. bildande konsterna (byggnadskonst, bildhuggarekonst och målarekonst) var byggnadskonsten äldst. Då vi ej hit kunna räkna de första af naturinstinkten framkallade bemödandena, att skaffa sig tak öfver hufvudet; likalitet som vi kunna kalla Bäfverns eller andra djurs ofta ganska konstmässiga uppförande af deras bostäder för byggnadskonst — så uppstod byggnadskonsten, likasom ganska troligt de öfriga sköna konsterna, utur den väckta, om ock missrigtade religionskänslan. Det var vid uppförandet af templen, Gudarnes bostäder, som menniskornas åtrå väcktes, att göra dessa bostäder så herrliga som möjligt. Här vaknade kanske första gången det dunkla medvetandet om det sköna, hvilket ytterligare framträdde, då begäret väcktes att återgifva gudarne i högre menskliga former, hvilket var bildhuggarekonstens uppkomst. De ådsta tempelbyggnader vi känna på jorden äro uti det gamla Indien. Templen bildades i början inuti klipporna, hvilka urhålkades uti ofantliga salar, de der ännu i dag väcka häpnad. Småningom begynte man hugga dessa klippor äfven utvändigt och först derifrån leddes man till att bygga de fristående templen af sammanförda klippblock, hvilka sedermera lemnade rum för det brända teglet. Så utvecklade sig byggnadskonsten ifrån det kolosala till mera inskränkta, men ock mera fulländade former. Samma väg gick äfven bildhuggarekonsten. Dess första yttringar voro de kolossala gudaoch djurbilderna i de Indiska och Egyptiska templen. Det tillhörde Grek land, att begränsa dessa former och söka återgifva gudarnes storhet och skönhet i den full ändade menskliga formen. Så framträdde bildhuggarekonsten i dess högsta fulländning. Sedan, såsom en gammal grekisk historieskrifvare yttrat, skalderna skapat gudarne, d. v. s. sedan skalderne, med sin barndomslifliga inbillningskraft, i hvarje naturkraft, att icke säga i hvarje naturfenomen, skådat en personlig gudomlighet, så att icke blott åskan, regnet, stormen, solens lifgifvande verkningar m. m. förklarades såsom