hvilken öppnar stora utsigter. Det är dock egentligen endast om de två af nyssnämnda bilder detta gäller, nemligen om Odin och Thor. Balder är ännu alltför obestämd och skall sannolikt komma att uppfattas och återgifvas annorlunda än Fogelberg gjort, hvilket åfven är lätt sörklarligt, då denne Gud är en af de mest obestämda i hela den Nordiska Gudaläran, för hvilken han ock kan sägas vara tem ligen främmande. Men Odin och Thor äro så gilna typer, alt jag ej tror alt någon konstnär skall kunna väsentligen från dem afvika, derest han vill göra dem till föremål för sin mejsel. En annan gren af bildhuggarekonsten, som likaledes måste i mer eller mindre mån skilja sig från antiken, är den monumentala. Konstnären får nemligen här icke blott söka den, så att säga, ideala sanningen, han måste också söka den historiska. Sålunda fördraga vi icke numera att se bildstoden af en person, som lefvat i annan tid och annat land, utrustad med den grekiska manteln, huru mycket bättre än denna draperar figuren än den snefvare, mer eller mindre Moderna drägten. Fogelberg har äfven här löst den svåra uppgiften, att förena sträng historisk trohet med formskönhetens fordringar. Derom bär Gustaf Adolfs bild, som nyligen blifvit rest på vårt torg, ett vittne. I ännu högre grad lärer det vara förhållandet med Birger Jarls stod i Stockholm. Ifrån Norden hafva på sednare tider utmärkta icke blott vetenskapsmän, utan ock konstnärer utgått. Besynnerligt nog har bildhuggarekonsten i detta fall varit den bäst representerade, i det inom de sednaste femtio åren Norden i detta hänseende frambragt konstnä rerne Sergell och Thorvaldsen, samt Byström och Fogelberg. Utmärkte lärjungar äro beredde att träda i mästarnes fotspår och sprida en ny glans öfver de länder, der Norrskenet slammar uppå fjällen. Och ändock kan man ej säga, att konsten hos oss röner synnerlig uppmuntran. Mecenaterna finnas ej mer, sedan den siste af dem nyligen nedgått i grafven, och allmänheten betraktar till hufvudsaklig del konstverken såsom onödiga lyxartiklar, framför hvilka man föredrager sådana lyxartiklar, hvilka åtminstone hafva den förtjensten, att man i dem kan sitta beqvämt eller skåda sin egen vackra bild. Den Nordiska konsten har sålun da skjutit upp ifrån en otacksam jordmån. Den har likasom den nordiska furen uppväxt på hälleberg och endast dess starka innel oende kraft, genom hvilken den trängt sina rötter in mellan klippans remnor, har gjort den mäklig att skjuta upp till ett vackert träd. Kan ske har den nordiska konstnärskraften behöft dessa motstånd för sin utveckling; kanske hade den eljest, likasom många andra af våra ädlaste kraster, blifvit förvekligad och svag, tillintetgörande sig sjelf, då den ej ägt yttre hinder att öfvervinna. Men nog synes det ändock visst, att det ädla trädet nu behöfver näring och skydd, och detta finner den endast uti ett allnannare utbildadt konstsinne, uti en allmännare kärlek till de sköna konsterna. Måtte de tecken vi här försport till en sålan känsla hos vår allmänhet visa sig hafva varit sanna förebåd till ädelt konstsinne, uppenbaande sig ej blott i kanslopjunk eller vackra ord, utan i vackra handlingar, och dagen har lå randats för vår bildnings utslående i sager somstring. Jag har, hastigt och osullkomligt som det kett, yttrat några allmänna tankar om det annas och godas uppenbarelser i den sköna onslen. Men dessa höga ider hafva andra, anske ännu herrigare uppenbarelser, nemligen sköna handlingar. Det är icke allom gilvet, tt vara en skapande konstnär, äfven om kärI I II arnAÄAk un. 1 0