Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1855, sida 2

yttringar af särskilta gudakraster och gudomspersonligheter, utan ock sådana personligheter indiktades, inbildades, i hvarje tråd, hvarje källa, hvarje lund, och sedan, genom samma skalder, alla dessa gudomsväsen blifvit utrustade med särskilta egenskaper och kännetecken och sålunda alltmera skilda från hvarandra, alltmer individualiserade — då framträdde bildhuggarekonsten med åskådningens fullaste klarhet och sikladde alla dessa väsen bestämda gestalter. Den som känner den grekiska konsten känner älven till hvilken höjd detta drefs. De olika gudabilderna voro så skarpt begränsade, individualiserade, att deras egendomliga väsen utpräglades ända i singerspetsarne, så att konstkännaren ännu i dag kan bestämma hvilken gudomlighet ett enda finger tillhört. När härtill kom den vigt som uti Grekland lades på menniskokroppens harmoniska utbildning, genom gymnastiken och kämpaspelen, så förklaras lätt huru den grekiska bildhuggarekonsten kunde uppnå den fullkomlighet uti menniskogestaltens idealisering, som gjort denna konst I till en fortfarande ännu, om ej oupphunnen dock osvertråslad förebild för alla sednare tiders Sstrålvanden i samma rigtning. Det har i nyare tider i flera länder och äfven i Norden höjts klagomål öfver detta, såsom man kallat det, slafveri under den grekiska bildhuggarekonsten, som man ock kallar Antiken. Sardeles läto dessa klagomål höra sig, då äfvenincm andra rigtningar hågen vaknade, att tillegna sig och utveckla det egna landets tillkångar, att upplisva dess minnen, att m. e. 0. bygga konst och vetenskap på fosterländsk grund. I Sverge framträdde denna håg mycket lisligt uti det andra årtiondet af innevarande århundrade. Med Ling — gengångaren från Nordens kämpeoch hednatid — såsom förkämpe, bildade sig i vår hufvudstad ett samfund, som gjorde till sin uppgift, att för både diktkonst, tonkonst och de bildande konsterna hemta icke blott andan, utan sjellva ämnena ifrån de gamla Nordiska Gudaoch kampasagorna. För ingen af de sköna konsterna måste denna uppgift blifva så svår som sör bildhuggarekonsten. Och orsaken härtill låg tydligen deri, att de Nordiske skalderne hade ej, såsom de Grekiske, så klart utpräglat sina Gudaväsen. Desse voro dunkla, mystiska, konturlösa gestalter, endast genom ganska få egendomliga attributer asskiljda från hvarandra. Dersöre ansåg ock en af våra störste tänkare, den odödlige Geijer, att detta Strafvande, alt göra dessa sormlosa bilder till föremål för de bildande konsterna, var ett fåvitskt försök, yrkande att den rätta vägen att göra den Nordiska nationaliteten gällande, låge ej uti att ur dess gudasaga hemta ämnen för konsten, uti deri, att de Nordiske konstnärerna genomtrangdes af och danade sina skapelser uti sann Nordisk anda och kraft. Men icke dess mindre sortgingo de unge Götherne på den nya banan, och det blef, förunderligt att omtala, just bildhuggarekonsten, som lyckligast löste den svåra uppgiften. Lings urnordiska sånger och dramer blefvo mera mirakulösa än populära; Sandbergs målningar af de i molnen sväfvande Valkyriorna blefvo oss främmande. — Men Fogelbergs Odin, Thor och Balder stå qvar såsom i sanning underbara bevis huru ett snille kan öfvervinna äfven de största svårigheter. Sagans dunkla gudagestalter hafva här framträdt i den skarpaste individualitet och stå der nu för alla tider såsom utpräglade personligheter. Slöjan är harmed ryckt ifrån Nordens Gudaverld och det skall hädanefter blifva en ej olöslig uppgift för kommande konstnärer, att utur denna verld hemta sina ämnen och kalla till lif flera af dess bilder. Det år Fogelberg, den allidne konstnären, åt hvilkens minne vi i dag egna en enkel fest, som brutit denna nya bana A—