Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1855, sida 2

den menniskosjälens stämning, som med innerlig sröjd och beundran njuter af allt skönt, som uppenbarar sig i naturens eller andens verlåd, uti ord, ton, form, färg eller handling. Det finnes väl få personer ibland oss, som icke något ögonblick känt oss i en sådan stämning, men först då denna blifvit mera rådande, först då den gilvit sin prägel åt vår hela själsrigtning, uppkommer ett mera bestimdt skönhetssinne. Det är icke så lätt att förklara hvarföre egentligen vi älska det som är skönt. Mången förnekar också tillbörligheten af denna känsla och påstår densamma vara en yttring af vår lägre, sinnliga natur, som är syndig och derföre bör förqvälvas. Men detta missförstånd beror utan tvifvel på en falsk uppfattning af hvad det sköna är. Förlägger man skönheten endast i formen, då kan detta sednare påstående äga någon sanning. Men sormen ar lika litet det sköna, som handlingen endast utgör det goda, eller såsom det vackra uttrycket är det sanna. Både det sköna, goda och sanna ligga djupare. Liksom godheten beror på den känsla och tanke, hvarifrån handlingen utgått, så bestämmes äfven skönheten icke af formen allena, utan af formens trogna återgifvande utaf en tanke, som i sig äger sanning och godhet. Man brukar bestämma det sköna sålunda, att det är tankens, idens förkroppsligande i formen. Ju sannare och trognare formen återgilver id6en, ju skönare är då, föreställer man sig, konstverket. Hafva id och form blifvit fullt sammangjutna, så framträder idealet, skönhetens högsta uttryck. I denna bestämning synes dock mig något fattas, ty skönheten beror ej blott derpå, att en ide. hvilken som helst, uttryckes i en motsvarande form, utan äfven, och i väsentlig mån, på ideens, tankens egen beskalsenhet. Söker man uttrycka en lögn eller en låg passion, så måste konstverket bli ju fulare, ju trognare formen skall återgifva dessa tankar. Vi kunna utan tvifvel beundra ett sådant konstverk för den fullkomlighet, med hvilken det blifvit utfördt, men vi vända oss derifrån med smärta eller obehag, och kalla det åtminstone ej skönt. — Detta hindrar likväl ej, att ju ett sådant verk kan komma inom konstens område, men det är om det sköna jag här talat. På samma sätt bedömma vi ock såsom oskönt ett verk, deri form och tanke stå i strid mot hvarandra. Skönhet uppkommer således endast då, när den ide, som framställes, innebär sanning och godhet, och när formen troget uttrycker denna id. Det sköna är sålunda det sannas och det godas så att säga förkroppsligande, verkligblifvande i form, genom något af de yttre medel menniskan för detta ändamål har til sin användning. Det fullkomliga sköna, d. ä. Idealet, kan ock på grund häraf sägas var det sannas och godas förklarade uppenbarelse, och häri ligger utan tvifvel förklaringsgrunden för det välbehag vi känna vid dess betraktande. Då nemligen det sanna och det goda ingå i vår högre andliga natur såsom dess grundelementer, och allt som anslår dessa vår själs ädlare strängar framkallar, så att säga, ett välljud inom själen, ett känslans innerliga välbehag, så inses lätt hvarföre skönhetens betraktande måste fylla oss med välbehag och fröjd. Medlen för det skönas uttryckande, eller ske rättare såtten derför, äro: ordet t (det talade och skrifna) tonen, formen, fårgen och rörelsen. På grund häraf uppkomma flera s. k. sköna konster-, af hvilka man vanligen upptager: skaldeeller diktkonst och tonkonst, byggnadsoch bildhuggare-konst samt målarekonst. Ålla dessa konsters yttersta mål är att framställa det sköna i dess oändligt vexlande uttryck. Häri ingår dock äfven uppgiften, att, såsom nyss antyddes, framställa det skänas mot sats, hvarvid man dock bör noga skilja mellan !