Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1855, sida 2

lig höghet, icke detta! Ni skall icke förråda den som till er satt I sitt och saderneslandets hopp. ( — Hvad! — sade prinsen med låtsad vrede. — Ni talar för den som kan glömma sin tro emot sin ofverhet? — Jag talar för den, hvars hjerta lågar af kärlek och tillförsigt till ers kunglig höghet och som förr skulle tro himlen nedstörta öfver jorden än ers kunglig höghets ädelmod svika ett förtroende. — Jag besviker inga, enär den brottslige upprorsmakaren haft den klokheten att fördölja sitt namn. I. — Jo ni besviker den varmaste själs tillgifvenhet och tilllit, och sätter dens öde på spel, som ni omfattat med er välvilja och ynnest... Tyst! Jag begär ingen upptäckt. Arnold Messenius — sade icke dessmindre Erik. I Carl Gustaf rynkade ögonbrynen och kastade en blick full af vrede på Erik. — Ni måste höra det, ty för detta namn skall ert beslut vekna. Ett ädelt hjerta kan icke trampa den det älskar, Prinsen blef dyster. En inre strid förrådde sig på hans starka och annars så ogenomträngliga anletsdrag och efter några ögonblicks tystnad sade han med en egen vekhet i rösten: — Unge man, ni vet icke hvad de stora intressena, de, hvilka röra oss såsom furstar och regenter, affordra oss såsom menniskor. Hos oss måste klokheten styra hjertat, ieke hjertat klokheten. Jag älskar unga Messenius, som en förträfflig ung man, och har derför, emedan jag igenkände hans hand i det! anonyma brefvet, låtit gifva honom en vink om hans fara, i det jag underrättat hans far om dess mottagande. Hans klokhet skall således säga honom hvag han har att göra. — Och efter. dessa ord sammanslog han brefven, förseglade dem och försåg dem med adress; allt med samma fasthet och beslutsamhet, som hade han affärdat en militärisk order. Hantryckte sedan på en sjeder, hvarvid en i tapeten osynlig dörr sprang upp, och ropade ner åt en mörk trappa: — Tidell! — I ögonblicket stod en välrustad ryttare i dörröppningen, till hvilken ban sade: — I öfvermorgon, före denna tiden skall detta bref vara i drottningens hånder. Gud vare med dig! I — Ett ögonblick, ers höghet — ropade Erik, och ville hålla tillbaka prinsens arm, men Tidell hade redan fattat brefvet, och dörren slogs igen efter honom. En krampaktig ryckning for genom Eriks hela varelse; han sammanpressade lapparne för att undertrycka den bittra smärta, I