ge, för att återså sin helsa, men sann i dess ställe döden. Såsom utlänning kunde han ej erhålla någon minnesteckning i sällskapet, men hans bortgång var likväl ett föremål för sällskapets saknad. Statsrådet Wingård var redan genom sin födsel, såsom son till biskopen i Götheborg, ett lyckans barn. I sin späda ålder rönte han nåden, att vara lekkamrat åt den unge Gustaf IV Adolf. Uppväxande till yngling och man befanns han vara oduglig till prest, hvarföre den yngre brodren måste åt honom asstå sin fänriksfullmakt. Ester att hafva legat i Upsala och öfvat sig i ridning, fäktning och andra ridderliga idrotter, ägnade sig W. åt artilleriet med den framgång, att han vid några och tjugu år utnämndes till kapten i armben, samt öfvergick derefter med sin chef, Silfversköld, till Finland, för att inspektera det der förlagda artilleriet. Men äfven på stridens fält skulle den unge krigarn nu upptrada. Under åren 1804 —1807 vistades Wingård i Tyskland under Cardell. Några lagrar voro väl ej att skörda för svenska krigare under detta fälttåg, men Wingård tillvann sig genom sina goda egenskaper vänskap och förtroende af sina förmän, antingen de voro den hårde Cardell eller den lät sinnige Armfelt. Han hade under denna tid tillfälle att gifva undervisning i artillerivetenskapen åt den unge furst Mentschikoff. 1808 sändes Wingård till London med anställning vid svenska legationen derstädes, derunder hans tjenstgöring bestod uti att kl. 5 hvarje dag äta en god middag hos svenska ministern. Men Wingård begagnade tiden, att se sig om och taga reda på de engelska förhållandena, och en frukt deraf blef, att W., hemkommen till Sverige, gjorde oss bekanta med den s. k. lankasterska undervisningsmethoden. — Nu ingick en tid af fred, då Wingård ämnade lemna krigstjensten och bli jordbrukare, men sedan valriksdagen i Orebro öppnat ljusare utsigter för Martis söner, stannade han qvar och utnämndes till stabschef. I kriget 1813—1814 afgick W. till Tyskland och gjorde, såsom adjutant åt Suremain, de allierade de vigtigaste tjenster, i det han, såsom en skottspole, flög genom kulregnet med bud och ordres. På detta sätt deltog han i slagtningarne vid Dennewitz och Leipzig och tillvann sig derunder Carl Johans uppmärksamhet samt sörvärfvade Svärdsorden. Bland likhögarne längtade han dock till fredens varf. Sedan han 1814 deltagit i fält åget mot Norge, emottog han med glädje landshöfdingetjensten i Carlstad. Han beklädde detta ämbete i mer än ett fjerdedels århundr. och erfor derunder mer än en gång nödvändigheten för en landshöfding att taga sitt parti. Wermland förkofrades under hans styrelse och provinsen bevarar i ett kärt minne hans välvilja och ofta lyckliga åtgärder. Utan att af någon äregirighet drifvas att söka ett sådant uppdrag, emottog han kallelsen att inträda i konungens konselj. Då han härisrän erhöll afsked 1843 tecknade Carl Johan till statsrådets protokoll det berömligaste erkannande af statsrådet Wingårds förtjenster. (Ordalagen citerades, men vi hunno ej anteckna dem). Under de sista 10 åren af sin lefsnad besvärad af kroppsliga lidanden, ägnade W. sin tid åt utgilvandet af sina , Minnen af en lång lefnad, hvilka sannolikt skola lemna många goda upplysningar åt kommande håfdatecknare. ben mycket älskade brodren, ärkebiskop Wingårds död skakade den gamle mannens krafter och den 21 Febr. 1853 utslocknade hans kroppsliga lifs gnista. Med honom utdog äfven den adliga Wingårdska ätten, alldenstund hans äktenskap med Fredrika Björnberg på intet vis hörde till de af himlen välsignade. Tal. slutade med att uttala den åsigten, att den aflidne genom sina dygder kunde tjena till mönster för en öfverklok tid, hvarunder kärleken synes vara högst märkbart förkolnad. Utan tvilvel var biskopen m. m. Faxe en af svenska kyrkans årsällaste höfdingar. Få dödlige torde hafva varit så mätta på lifvet som han, som uppnått 86 lefnadsår, derunder han varit 61 år i kyrkans tjenst och 41 år öfverherde. — Faxe hade från början ägnat sig åt filosofiska studier, men lemnade 1791 denna fakultet för att ingå i den theologiska, hvarefter han 1793 ikläddes den presterliga skruden. 1804 blef han pastor i Söderviddinge m. m. och kort derefter kontraktsprost. Om det förtroende man satte till hans insigter i kyrkolagfarenhet vittnade det uppdrag ban erhöll att samla gamla föreskrifter och lagar rörande kyrkan. 1809 blef Faxe ordinarie theol. professor och nämndes redan 1811 till biskop. Naturligtvis blef han härvid föremål för mycken bitter afund, men detta förlamade lyckligtvis ej hans kraft, hvadan man ock kan säga, att det religiösa lifvet i Lunds stift, under hans styrelse, snarare tillän aftagit. Han verkade äfven åtskilligt för folkundervisningen, samt höll, framför allt, en gästfri boning, der lärdomens