Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1855, sida 2

en gång förut begagnat sig, och som var den enda som stod honom öppen. Sebestian biföll och log. Oaktadt den missgynnande utgången af sina planer, hade denne ingenting låtit märka, som kunde blotta hans känslor eller afsigter. Han hade noga aktat sig för allt som kunde föranleda något slags rubbning i det broderliga förhållande, som han en gång uppkallat mellan sig och Erik; ty ju närmare han stod hans hjerta, ju lättare att mot det rigta udden af sitt mordiska vapen. Denna gång var han långt ifrån att gifva residenten del af det tillämnade mötet, ty, sade han vid sig sjelf, en bättre frukt skulle jag veta draga deraf. Arnold är ett oroligt hufvud, må han inveckla Erik i sina planer, må de få sammansnärja sig i sin vänskap och sina fantasier, att den ene icke kan störtas utan att det blir den andres fall, då ... Ha, min gode onkel! Du har lärt mig känna höjden af din svaghet. Du vill icke se annat än dina gullgossars ära. De äro dina ögonstenar, derför kan du ej upptäcka deras fläckar. Du vaggar dig i stora förhoppningar. Slumra, slumra djupt! Jag skall sörja för att du icke skall försofva dig. Arnold visade sig denna gången upprymd, djerf, lågande. IUvarje fiber tycktes vara i spänning, hvarje muskel svällde af en högt stegrad lisskrast. I hans stora mörka ögon sköto blixtar, men kring munnen och öfver pannan låg ett vekt svärmiskt uttryck, en lidelsefull trånad. — Nu är det gjordt! — sade han, och kastade sig vid sin ankomst i Eriks famn. — Den nya morgonrodnad randas redan öfver vårt fosterland, som skall uppdraga en verksam och stor framtid åt dess unga krafter. — Hvad vill du härmed hafva sagt? — frågade Erik, och såg honom djupt i det lågande ögat. — Att vår tid är för handen; att våra förhoppningar skola förverkligas. En ny sakernas ordning skall inträda med spirans öfvergående i Carl Gustafs hand. — I Carl Gustafs? Det lärer nog låta vänta på sig. Arnold log. — Drottningen är yngre än han, och man säger, att hon alltmer undviker att höra talas om sin förbindelse med honom. Ehuru thronföljare, torde prinsen hafva föga hopp om thronen. (Forts.)