Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1855, sida 1

Residenten tog af bestörtning ett steg tillbaka. — Hvad! Han skulle då verkligen tvert emot min vilja plägat umgänge med Messenius? — sade han. — Förebrå icke honom utan mig, som icke hade beslutsamhet nog att förekomma det; men ni tycktes sjelf anse mina misstankar så ogrundade och hans steg så oskyldiga, att en alltför noggrann bevakning derå skulle varit ett ovärdigt spioneri, och det kom mig att blygas för mig sjelf vid tankan på att ej låta saken hafva sin gång. — Det är jag sjelf således som är skulden till allt detta; och du, Sebastian, har ingenting att förebrå dig. Men jag håller dig räkning för ditt goda hjerta. — Er samvetsgrannhet drifver er för långt. Det var endast ädelmod och faderlig kärlek, som kom er att förkasta mina vinkar; jag deremot, jag .... Och Sebastian gjorde en åtbörd! af bedrösvelse. — Du är lika god som klok, min kära Sebastian. Ja, det var verkligen min kärlek, som förledde mig till en så oförlåtlig blindhet. Men jag vill rätta detta hos mig och visa honom att jag vet straffa. När jag nu känner roten till det onda, vill jag angripa det der. Kalla hit Erik! — Tillåt mig fråga, hvad ni ämnar med honom företaga? — Den store rikskanslern sparade icke på skarpa ord till sina söner, då goda råd icke hjelpte. Med alla sina fel är Erik likväl sanningsfull, och hans första straff skall bli att inför mig nödgas bekänna sin olydnad, för att sedan erfara följderna deraf. — För Guds skuld, min bäste onkel! Ni lofvade ju att besvara mitt förtroende med en fullkomlig tystnad. Det är lika! itet att frukta, det ni skulle bryta ett löfte, som det goda förhållandet mellan bröder, hvilka i er vörda sin välgörare. — Du har rätt! — sade residenten, hvars antagna grundsatser och goda hjertelag lika mycket rådde öfver hans hand lingar. — Det medlet dugde icke. Men näpst måste han ha. — Dessutom — sade Sebastian — är det ju möjligt att jag bedragit mig, och att Messenius icke var den, som mötet gafs. — Derom är intet tvifvel. Frukterna hafva visat sig. — Och om så verkligen vore, skall er saderliga ömhet veta alt finna en ursågt .... Ni kan icke räkna strängt, der er kärlek redan visat så ovanliga prof på sin styrka. — Ja, jag har verkligen älskat er allesammans så, som hade J varit mina egna söner. Men derför eger jag också rätt att fordra den lydnad och vördnad man är skyldig en fader.