Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1854, sida 1

da styrka och de hjelptrupper czaren kunde skicka di Talrn fortfor: Och hufvudsakligen hafven J Polen att tacka derför att J ej han 100,000 Ryssar mer till motståndare vic Sebastopol. När England förbisåg det faktum, att Po. len är Rysslands mest sårbara punkt, så var czarer klok nog att behjerta det. Angripen af England och Frankrike på Krim åtnöjer han sig att mot dem upp: sätta 100,000 man. Hotad vid Donau af den turkiska armåens kärntrupper åtnöjer han sig med att sätts 80,000 man mot dem. Till Polen, återigen, der in. gen beväpnad ännu rest sig, men hvarest hatets outsläckliga låga hos en hel nation glimmar under askan, skickade han en här af 300,000 man, för att vara beredd på det värsta (bravo). Någon torde invända att sådant är ett nödvändigt försigtighetsmått mot Österrike. Men det är en bevislig sanning, att czaren känner sig fullkomligen trygg med afseende på sin prokonsuls (2?) i Wien underdåniga hörsamhet (skratt), eljest hade han sannerligen icke lemnat sina 80,000 mans verkliga existens på andra sidan Pruth åt sin gode väns, Habsburgarens godtycke. Ja, det är Polens namn J hafven ett tacka derföre, att hela er arms på Krim ännu icke fallit offer för antalets öfverlägsenhet. Tal:n fortsatte sina anmärkningar mot hela planen för expeditionen mot Sebastopol, slutande härom sålunda: Antagom, att edra tappre krigare lyckades intaga Sebastopol. Än seen då! om J med detta krig hemligen och allena åsyftat den ryska flottans förstörande — nåväl! detta kunnen J göra med uppoffringen af era begge nationers blomma; men erkänna sådant, det kunnen J aldrig våga; J kunnen aldrig tillstå, att ert enda syftemål med kriget har varit en af svartsjukan förestafvad repetition från Köpenhamn och Navarino, och om J hafven högre, vidsträcktare syftemål — hvilket J också bören hafva — så frågar jag er, förutsatt att J hafven eröfrat Sebastopol, nåväl! hvad blir följden? Krims eröfring är ingen säker borgen för Europas framtid. Det är ingen förmur, som försvarar, utan en eröfring, som fordrar försvar; och den utgång Europa väntar sig af striden är ett materielt bålverk mot Rysslands öfvermakt — ett skyddsvärn för fria nationer mot despotismen (hör, hör!). o! huru helt annorlunda skulle icke er ställning nu varit, om er regering icke uppoffrat er egen trygghet för oädla syften och edra egna framgångar åt konsiderationerna för den största despot och despotism! Antag att J organiserat en brigad af polska slyktingar. Antag att J här uppsatt en polsk främlingslegion, samt gifvit Sir Charles Napier ordres att intaga Riga, och der landsätten den polska legionen; att J insurgerat Ryska Polen, samt. landsatt de 12,000 Fransmän, som afsändes till Östersjön med så mycket kejserligt vältalighetsprål, och uträttade så ofantligt litet. Förutsätten allt detta undangjordt, och antag en på samma gång den Engelsk Franska armden i Orienten 100,000 man stark, i förening med de öfver sina friska segerlagrar stolta samt efter de besegrade Ryssarne upp till Bessarabien framskjutna 120,000 Turkarne; — hvad skulle väl då Ryssland nu vara, och huru helt annorlunda er ställning? hör, hör!). Ån Österrike då? Jag tror mig höra denne tysta fråga från ert oroliga hjerta. Nåväl, ettdera af begge, antingen skulle Österrike ha lemnat er i fred och då behöfs intet svar på er fråga, eller det skulle spelat en falsk rol mot er; i det fallet haden J endast behöft väcka Ungern och Italien, och hur ginge det då med Österrike? (hör, hör !). England tyckes blott för mycket skåda ner på oss med ett visst stolt, politiskt medlidande, emedan jag eller Mazzini eller Ledru Rollin m. fl. här endast äro stackars flygtingar. England förgäter att dessa elementer, till hvilka dessa stackars landsflyktige böra, torde i morgon väga Europas öden, äfvensom ert eget i sin hand. Gör ej Bonaparte det? Nåväl, för några få år sedan sågen J uti honom endast en landsflygtig, mindre berättigad till några förnuftiga förhoppningar än de elementer vitillhöra, ehuru mindre beklagansvärd än flere bland oss. Klokheten, rättvisan och menskligheten bjuda er att bland folken söka edra bundsförvandter, och se! England smickrar dynastier, och litar på förbund med förgängliga män, i atället för att sluta sådane med oförgängliga nationer (hör, hör!). Hurudan än er tanke må vara rörande Napoleon och ert förbund med dem, så vill jag respektera er öfvertygelse, utan att söka rubba den; dock vill jag lägga England en sak på hjertat. Napoleon är en dödlig menniska, i likhet med hvarje annan; han kan tillochmed i morgon bortryckas af hvarjehanda sjukdomar; i alla fall är han en flygtig meteor, men — men franska nationen är en varaktig ljuskropp (hör !). J ären allierade med Napoleon: tron J er derföre hafva tryggat förbundet med franska nationen? Nej, det hafven J icke. Och hvarföre icke? Emedan ert förbund åsyftar att bortmångla Polens, Ungerns, Italiens och Tysklands frihet för Habsburgarnes och Brandenburgarnes vanhederliga vänskap. Sådan är er alliance med Napoleon. Tron J nu att franska folket, återbragt till sin suveränitet, som det verkligen måste blifva, någonsin sanktionerar en sådan allians? Nej, vid allt hvad heligt är, aldrig! (bravo). Kommen ihåg dessa mina ord. — Men, frågan är: hvad hafven J att göra i er närvarande ställning?Man har gifvit er det svar, att förstärkningar skola skickas. Jag har genomrest England och Skottska högländerna; vid anblicken af den glesa befolkningen på lan