Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 december 1854, sida 2

sutsörseltull på plankor och bräder, dels vacklande sitveksamhet eller undfallenhet för mäktiga intressen, att ej nedsätta vissa tullsatser mera än som skett, t. ex. å socker, m. m. Då vi räkna dessa beslut till riksdagens stora sörtjenst, kunna vi dock ej undgå, att äfven låta denna förtjenst i ganska väsentl. mån delas af pressen, utan hvars ifriga bearbetningar frågan sannolikt kommit alt göra ett ganska litet steg framåt. besslikes må härvid ej glömmas en enskilt mans verksamhet, hvilkens skrifter och outtröttliga agitation, inom pressen, med riksdagsmotioners och petitioners uppsättande, m m. verkat så mycket mer, som samme man förut användt samma krafter att motarbeta tullreformen. De fleste af våra läsare torde inse, att vi här mena förf:n till Nu eller Aldrig?, m. m. — Emellertid, vi upprepa det, har representationen, genom att den lyssnat till och I låtit leda sig af dessa röster, gjort sig väl förtjent af fäderneslandet. Icke mindre sortjent af tacksamhet är riksdagens beslut i afseende ä Karantänsvåsendet mot koleran, hvarigenom de förnuftsvidriga och omoraliska spärrningarne blifvit upphäfda och karantänstiden mot utrikes ort förminskad. Detta är ett asgjordt och betydligt framsteg, sastan man ej vågade taga steget ut och förbisåg, att bestämma, det all karantän äfven mot utlandet skulle upphöra, så snart sarsoten utbrutit inom landet, genom hvilket förbiseende det absurda förhållandet får fortfara, att en ort skall hålla karantän mot utländska smittade orter, under det den står i daglig beröring med smittade orter inom landet. Men äfven för det goda, som i denna del blifvit uträttadt, måste pressen dela äran, särdeles Aftonbladet, genom den serie af förträffliga uppsatser i ämnet, som i denna tidning meddelades. I Skolfrågan hafva Rikets Ständer stannat vid en erinran till Regeringen, att en ny skollag, på de af Konung och Ständer förut gillade grunder måtte utfärdas, en erinran, som i sanning må anses behöflig, sedan reg:n under 5 års tid försummat att i detta hänseende uppfylla sin pligt, hvarigenom rikets Elementarläroserk blifvit tummelpatser för strider mellan lärare och all möjlig oefterrättlighet. Det torde svårligen i hela nyare historien kunna uppletas ett motstycke till den Svenska regeringens förfarande i denna del. — Rikets Ständers erinran har således endast det felet, att vara alltför matt och undsallande. Emellertid har den väl uträttat så mycket, att den tilltänkta reaktionära läroverksförordningen, hvilken endast hejdades genom de häftiga stridsrop, som höjdes emot densamma, innan den ännu sett dagen, kommer att alldeles torka inne. — Anslagen till uppförande af lärohus hafva visserligen ej varit stora (de uppgå blott till 100,000 rdr) men röja dock Ständernas goda vilja. — För Folkskolan, som dock kanske mer än något annat ämne kräfde uppmärksamhet, har denna Riksdag gjort ganska litet; dock har den beviljat ett anslag, som utan tvifvel skall komma att bära hundrafalld frukt. I afseende å de kyrk iga angeldgenheterna, hvilka kanske mer än alla andra kräfva genomgripande reformer, har en helt ny institution blifvit bildad, nemligen ett Ecklesiaslikkollegium. Huruvida någon annan frukt af detta koliegium uppkommer än en förökad embetsmannapersonal och ökad långsamhet vid en hop ärenders afgörande, skall framtiden visa. De kollegier vi redan äga hafva just icke gifvit några lofvande föredömen. — Af långt större vigt hade det då varit att erhålla ordentliga kyrkomöten, hvarigenom presterskapets deltagande i den, så att säga, verldsliga representationen kommit att sakna all giltig sörevanning. Det hör till riksdagens skuldregister, att den icke nog behjertat den sednare frågan. — Andra vigtiga kyrkliga reformfrå gor hafva knappt vunnit någon uppmärksamhet, såsom en genomförd ny organisationsplan för våra pastorater, byggd på den principen, att kyrkoherden är till för pastoratet och dess själavård, men icke pastoratet till för kyrkoherden och hans timliga vällefnad. Följden af den förra principen måste blifva, att allt hvad prebenden och nådår heter skola försvinna, äfvensom att komministraturerna blifva sjelfständiga, om också än så små pastorater. — Vidare hade de presterliga besordringslagarne kräft en genomgripande reform, så att icke lärdomen, eller rättare sagdt, examensbetyget, komme att gälla mer än andeligt sinne och nit, hvaljemte den sörsamlingens — . i 4 1