ställas. — Vidare hade man bort komma till något resultat i asseende å undervisningsbok i kristendomskunskapen, då den n. v. katekesen är alltsör bristsallig, sör att kunna landa det uppvexande slägtet till den nytta, som vederborde. Ändteligen hade man haft att göra något för konsistoriernas ombildning, biskopsämbete nas omreglering m. m. Alla dessa trängande behof hafva af Riksdagen blifvit lemnade utan uppmärksamhet eller åtminstone utan allvar ligt behjertande. I stället för att genom sådana inre reformer söka förbereda väckelsen till ett nytt lif inom kyrkan, har Riksdagen — och sorgligt att omtala, med alla fyra ståndens enighet — beslutat en lag, som asser att med yttre tvång befria kyrkan från den så mycket fruktade: oron och söndringen, ehuru man ju har den klaraste bistoriska erfarenhet, att ett sådant tvång verkar motsatsen af hvad man åsyftar, d. v. s. gör brytningen, om än icke så hastig, dock skarpare. Lagen om 100 rdr böter för den som, utan att vara prest, utdelar sakramenten, är en så mörk fläck på den afslutade riksdagen, att den t. o. m. fördunklar de många goda besluten, tyfom framtiden skall med berömmelse omtala 1853—54 års riksdag för dess tull-lagstiftning, m. m., så skall den ock anföra samma riksdag såsom stistaren af den ofvananförda, olycksdigra lagen, som ej kan undgå, att hafva svåra följder, då den så rakt strider emot en läras anda, hvars första förkunnare och apostlar just voro icke-prester, ringa män ur hopen, hvilka Gud gifvit sin anda, att predika läran Fom det glada budskapet, något som icke ens förvägrades dem att göra i den sörstelnade judiska statskyrkan, i hvars synagoger de uppträdde. Att så som man nu gjort, förneka sitt eget upphof och handla emot sin egen läras anda — det är att söndra sig inom sig sjelf, och denna söndring är farligare än hvarje yttre Separatism. I full konseqvens med ett sådant okrislligt förfarande, har Riksdagen äfven lemnat alla framställningar om Religionsfrihet, efter Danmarks och Norges föredöme, utan allt afseende. Man har icke ens kunnat genomdrifva upphäfvandet al konventikelplakatet, hvarigenom man tvingar fromma och gudfruktiga menniskor att blifva lagbrytare, alldenstund de måste finna förbudet mot att sammanträda till inbördes andakt och uppbyggelse helt och hållet stridande mot Guds ord. De kunna således ej rätta sig efter en sådan fåvitsk föreskrift, och deras sammankomster blifva således af en mot det bestående alltmer fientlig karakter, hvaraf söljden oundgängligen blifver en sullkomlig separatism. Derhän kommer man, när lagstiftaren sjelf trampar under fötterna de moraliska lagar, hvilkas helgd han för på tungan. Skriften kallar ett sådant handlingssätt: skrymteri. Såsom ett steg, ehuru sannerligen bra litet, på toleransens bana, skulle man kunna anse Riksdagens beslut om något utvidgande af Mosaiske trosbekånnares bosdltaingsrält, hvilken nu blifvit utsträckt till alla rikets ståder. Vi erkänna att detta är ett steg framåt, ehuru man väl må häpna, att ännu, i det s. k. upplysta tidehvarf, hvari vi lefva, det skall betraktas såsom ett framsteg, att oförvitlige Svenske medborgare få bosätta sig i hvilka städer som helst. Då vi ämna återkomma till denna frå ga och bland annat meddela ett ytterst intressant anförande i ämnet uti Englands underhus, utaf den berömde Macauley, inskränka vi oss till det yttrande, att den slutade Riksdagen åtminstone kunde ha gått något längre. (Forts.) —