Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1854, sida 1

AÅAGAii — mera komplett narr än han. Ingen har var mera okunnig om Sin tids tänkesätt, ingen gick raskare en revolution och sin egen undergång till mötes än han, och dock inbillade han sig vara den visaste, lärdaste, lyckligaste och mest fruktade af alla monarker. Och medan denne lärde pratmakare skref sin bekanta afhandling mot begagnandet af tobak, medan han höll föreläsningar öfver de metafysiska bevisen för konungamaktens gudomliga ur prung eller spekulerade öfver tomtegubbars och skogsfruars hemliga natur, uppstod en missnöjd och revolutionär stämning rundtomkring honom, som tillslut vred spiran ur hans sons hand och förjagade hans ätt, för att låta den försmägta, sjunka och förgås i fattigdom och glömska. — Vi vilja ingalunda försöka, att här göra en historisk jemförelse, men vi kunna dock ej återhålla den tanken, att läsaren utan svårighet skall kunna i vår skildring igenkänna bilden af ett krönt hufvud i Europa, som verkligen har mycket slägttycke med den teckning vi här försökt göra, Vi syfta nu ej på Ferdinand VII i Spanien, som broderade lintyg åt den heliga Jungfrun, ej heller på Carl X i Frankrike, som under Julirevolutionens dystra dagar roade sig med att jaga kaniner i skogen vid Rambouillet, utan på den upplyste herrskare, som för det närvarande är bundsförvandt, fredsmäklare och böneman samt föremål för allehanda skämt och tillnamn af hvarje nation och vid hvarje hof i Europa, neml. — konungen af Preussen. Man skulle dock tro, att denne märkvärdige herre nu hade fullt upp at göra med de allvarliga, verldsliga angelagenheter, som nu äro å bane i Europa, och att han i denna riktning skulle behöfva använda all sin själskraft, för att så fort som möjligt utfö ra ett eller annat vigtigt beslut. Frankrike drager honom till den ena sidan, Ryssland till den andra, Österrike till den tredje och de mindre tyska staterna till den sjerde. Ingen af dessa makter synes tilltro honom något sjelfständigt beslut, och derföre trycker en hvar på honom med en sådan enträgenhet och en så påfallande häftighet, att det nästan gränsar till det opassande, när man erinrar sig hans kongliga värdighet. Dertill kommer ännu afseendet på hans eget folk, de godmodiga, lätt tillfredsställda innevånarne vid Sprees stränder, hvilka dock en gång rent af förlorade tålamodet och alltså ej numera äro så pålitliga, att de icke möjligen kunde upprepa sina gamla upptåg. Så är det slutligen arm6en, som just icke heller är så öfverdrifvet belåten, emedan den icke tycker om att vara reduce: rad till idel fångvaktare och poliskonstaplar, och det så mycket mindre, emedan den behand las såsom om den omöjligt kunde motstå ett angrepp af de samma ryska trupper, hvilka till trots af deras mångdubbelt öfverlägsna antal, likväl ej kunde motstå engelska oeh fransyska soldater. Osverallt hotad, i öster af Ryssland, i söder af Österrike, i vester af Frankrike och i norr af England, har den lärde och fullkomlige ättlingen af Fredrik den Store dock tillräckligt att tänka på utan att grubbla öfver den orientaliska frågan, det ryska kriget och öfriga förvecklingar. Ty med sådana småsaker kan den upphöjde filosofens tankar icke sysselsätta sig. Nej, det är Spanien, som uppfyller alla hans tankar och leder hans håg tillbaka till erinringen om dessa melankoliska dagar, då äfven hans hufvudstad var tummelplatsen för revolutionära rörelser och då han sjelf var tvungen att framställa sig för den bevapnade och uppbragta folkmassan. I tidens fullbordan har för hans själ minnet framträdt af den grenadiers hårda öde, som under den der — —— — sten göres. Gå och för den fremmande upp