Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1854, sida 1

tradgårdsmästaren, skötte han ooh Erland tradgården. — Min far! utbrast Erland, vi få besök i dag. — Besök? upprepade Marquardt med en förving, som bevisade hur ovanlig en dylik händelse måste vara. — Nedansor backen vid sandgropen ligger en vacker vagn vältad. Då jag kom dit steg ett ungt fruntimmer ur och bad om tillåtelse att få komma in till oss på en timmas tid, medan smeden satte vagnen i ordning. Jag sprang förut för att underrätta dig derom. — Deri gjorde du orätt, svarade gubben ifrigt. Du hade bordt stanna och ledsagat fruntimret hit upp. Den hjelp vi äro i stånd att erbjuda andra, har alltid ett dubbelt värde mot den, som begäres af oss. Hvem är den fremmande? — Ack, en obetydlig person, en ofrälse, svarade Erland efter några ögonblicks besinning. — Lika mycket, yttrade Marquardt, du känner vårt valspråk: honor obligat, äran förpligtar. Kom dessutom ihåg, min son, att olyckan adlar, och att hvarheldst det lemnas dig tillfälle att bistå ett fruntimmer, så är det alltid dig och icke henne som den största tjen