oförglömmeliga 18 Mars dödades af massan på sin postutanför bankens dörr. Efter längre tids förlopp än den, som enligt engelska lagarne utgör preskriptionstid för en skuld, har hans Preussiska Majestät upprest en minnestafla, som ett tyst, men rörande vittnesbörd emot det upproriska folket i Madrid, hvilket dock troligen ännu i denna stund är okunnigt om det stränga tadel, som så visligen riktats emot detsamma. Minnestaflan ) blef upprest alltför slarfvigt, eller också har väggen, deri den var fästad, varit murad med dålig kalk, nog af, den föll ned, och derför har man på grund af den fasta kungliga viljan varit nödsakad att uppsätta en ny tafla, och detta har nyligen skett i närvaro af dertill utkommenderade truppafdelningar från hvarje regimente af Berlins garnison. Våra läsare torde nu måhända antaga, att Hans Preussiska Majestät skulle låta det härvid bero och vara belåten med detta ögonskenliga vittnesbörd om seger öfver anarkien. De som antaga detta, förstå sig dock litet på hvad det vill säga satt hafva att göra med Fredrik Wilhelm. Nej, dagen då minnestaflan upprestes, följdes af en ännu långt mera i ögonen fallande demonstration. Den 21 Nov. blefvo nemligen de förmultnade lemningarne af sjutton grenadierer, som sedan Mars 1848 slumrat i grafvens sköte, högtidligen uppgräfde, lagde i nya kistor och derefter bortförde till ett grifthvalf, som var anbragdt under ett till deras ära upprest monument. Vid detta högtidliga liktåg måste flera truppafdelningar, en protestantisk och en katolsk prest, prinsen och alla de generaler, som man kunde få tillhopa, vara tillstädes, medan kungen sjelf var närvarande, föregick dem med sitt exempel och kastade jord på kistorna. Otvifvelaktigt måste en hvar, då han läser om dessa jemmerliga upptåg, inse, att kungen af Preussen är rädd för revolutionen och att han tro rsig taga de ändamålsenligaste och verksammaste mått och steg för dess qväsande. Han är ock säkerligen belåten med sig sjelf och tror sig foga en ny strålglans till den krona, som Fredrik den ende genom många förtviflade och berömliga bataljer häfdade med sitt svärd. Men Europa är just nu i en allvarsam sinnesstämning; det tänker föga på minnestaflor och grafmonumenter och bryr sig litet om slika småaktiga, sentimentala upptåg och ceremonier. Enropa har ingen tid att läsa kungens af Preussen långtrådiga depescher och känner blott föga deltagande för en så outtröttlig småaktighet. Der se vi nu, hvad man svårligen skulle tro, huru det upplysta och bildade folket i norra Tyskland låtit sin frihet, sina förhoppningar och intressen förspillas af en orkeslös drömmare, som är alltför svag för att fatta ett kraftigt beslut och alltför lättsinnig att vidblifva ett sådant, när det en gång fattats. Är det då möjligt, fråga vi, att alla deras djupsinniga forskningar angående frihet och sjelfbestämmelse, det sanna sköna och gudomliga, den menskliga naturens värde, det inflytande, som upphöjer till enhet med universi ande, är det nu möjligt, fråga vi, att allt detta icke leder till högre resultater, än attilifvet är skapadt för öl och tobak, menniskoslägtet för att utgöra råämnet för armåer, som skola samlas, icke för att kämpa, utan för att afvänjas från att tänka och tala, och slutligen att nationerna endast äro till för att betala sina kungars och herrskares dårskaper och ropa hurra för dem? Just derom vittnar ju hela det beteende, som karakteri serar Fredrik Wilhelms af Preussen lif. ) Konung Fredrik Wilhelm lät i somras, straxt efter revolutionen i Madrid, utanför banken i Berlin uppresa en tafla, som skulle bevara minnet af den grenadier, som der på sin post fallit det första offret ibland militären för folkets kulor i marsdagarne 1848. Anm. af Red. af Handelst. SEE 2000 12