Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1854, sida 1

— — — ——— derom vittnar Rysslands hela krigshistoria. Craren bryr sig litet om en förödmjukelse mer eller mindre. Derester fortsar brefvets förf. sålunda: Må vi nu tänka oss vara framme vid den tidpunkt, då E. M:ts härar, i förening med Storbrittanniens, äro herrar öfver Sebastopol och Krim. Vintern skall hämma siendtligheterna, och man inträder af tvång i underhandlingarnes skifte. Vi känna redan, af Clarendons och Drouyn de Lhuys noter, hvilka de grunder äro, på hvilka de tre stormagterna äro beredda att underhandla; men hvem skulle väl våga påstå, att dessa vilkor, så hofsamma de ock äro, kunna antagas af kejsar Nikolaus ? Och detta är ännu icke allt. Utom dessa vilkor, om hvilka man talar, finnas andra, hemliga, om hvilka man ännu icke talar, och som skola blifva föremål för ytterligare underhandlingar; men är det möjligt att bygga några fredsplaner på så bräckliga grundvalar? De, som göra sig dylika förhoppningar, misstaga sig storligen om beskaffenheten af den fiende, som de hafva att bekämpa. Att tro, det kejsar Nikolaus skulle med ett enda penndrag skänka bort alla de sördelar, som Ryssland vunnit genom århundradens stämplingar och sträfvanden; — att han skulle af egen drift afstå från anspråk, I hvilka antagit natur af lagligt förvärfvade och utöfvade rättigheter; — att han frivilligt skulle släpppa ur händerna ett inslytande, liktydigt med ovilkorligt öfvervälde, och se en bländande villa, som menniskorna tagit för storhet, fullkomligt förslygtigas; — att, med ett ord, smickra oss med den tomma förhoppningen, att sjelfherrskaren skulle helt tåligt underkasta sig de uppoffringar, som vi behaga ålägga honom, derföre att Krim blifvit eröfradt och en flotta uppbränd, samt Österrike täckts besätta Donaufurstendömena; det är att för mycket missförstå arten och beskaffenheten af den strid, i hvilken vi blifvit invecklade Det skall sannerligen erfordras bra många andra missöden, innan kejsar Nikolaus kan tvingas att öfvergifva alla sina förutfattade föreställningar och blifva en affälling från Rysslands urgamla politik. Huru stor czarens magt än må vara, har den dock sina gränser, hvilka han icke vågar ostraffadt öfverskrida. Det ryska partiet, om hvilket man hört så mycket talas, är ingenting annat än folkviljan, som på detta sätt uppenbarar sig, och denna vilja är allt för stolt, allt för äregirig, för att man skulle kunna ingifva den fruktan, en känsla, hvilken den knappast vet hvad den vill säga. De, som tro sig kunna bedöma Ryssland efter europeisk måttstock, äro i stor villfarelse. Man har trott, att om man blott förlamade hela Rysslands utländska handel och förstörde dess kredit på alla Europas marknader, skulle det genast bringas till det yttersta, nödgas göra bankrutt, och czaren förlora alla medel till krigets fortsättande. Men man bedrager sig. De, som äro närmare bekanta med alla dess hjelpkällor, skola kunna säga Er, sire, att om också Ryssland jagas inom egna gränser och anfalles i sitt eget land, skall det dock hafva tillräckligt både soldater och penningar för att åtminstone 20 år göra oss motstånd och afvakta en för dess planer mera gynnsam tidpunkt. Ry sland, betraktadt ur europeisk synpunkt, är ofattligt och oförklarligt; de enklaste grundläror i kredit-, sinansoch statshushällningsvasendet, tillämpade på Ryssland, befinnas falska och irriga; ända derhän att det icke skulle förvåna mig, om blokaden vid dess kuster, förstörandet af dess hamnar och dess exporthandel, i stället för att ruinera Ryssland, hade till följd att gifva ny fart åt den inrikes handeln och att öka landets välstånd, tillgångar och blomstring. Detta antagande kan synas såsom en orimlighet i Europa, men i Ryssland är det Tr r SXL ;h -L TH