roende af kejsar Nikolai personlighet eller af hans karaktersfasthet: hvarje annan tsar i hans ställe skall blifva tvungen att föra samma språk, ) att antaga samma hotande och trotsande hållning: sjelsherrskaren kan krossas; men han skall icke böja sig! På samma gång Ryssland förkastar den nyare tidens ider, har det ändå så grundligt studerat dem, att det tror Europa snart vara utmattadt af de offer, det gjort, och att det skall betänka sig på att göra nya sådana: det räknar på tiden, som försvagar förbund, och på mindre gemensamma fördelar, som skola mana till assall. Det är derföre möjligt, att kejsar Nikolaus roar sig med att underhandla, att han besvarar de framställningar, som göras honom, ja att han till och med öfverväger de redan framställda vilkoren. Men allt detta sker då endast för att vinna tid; alltsammans slutar med intet, ty tsaren betraktas såsom ofelbar och oöfvervinnerlig, och han kan icke lemna garantier; om ni vill hafva sådana, så sramställ den polska frågan, men ställ henne, sire, på den grund och botten, der hon bör stå. Må vestmakterna icke förlora en dyrbar tid med fruktlösa underhandlingar, utan i en gemensam förklaring erkänna den polska nationalitetens råttmåtiga tillvaro, och i stället för en förveckling, skall man vinna en snabb och grundlig lösning. Har Polen en gång blifvit återupprättadt, så är tsaren vanmägtig emot Turkiet, Donaus lopp tillhör i verkligheten Österrike, det uteslutande herraväldet öfver Svarta hafvet blir ett oting, och alla de äregiriga drömmarne uppgå i rök. Hvad jag nu förutsagt skall bevisas genom händelsernas gång; man skall öfvertyga sig, kanhända för sent, att Polens återställande, långt ifrån att vara en fara, är en tvingande nådvåndighet för Europa, att endast på detta vilkor utgången af det pågående kriget mot Ryssland icke kan vara tvifvelaktig och möjlighet gilvas att uppresa en stark mur emot dess inkräktningsbegär. Men innan händelserna rättfärdigat mina förutsägelser, så tillåt mig, sire, att fullfölja gången af mina iakttagelser. Hvad skall det förenade Europa göra, sedan underhandlingarna blifvit uttömda? Skall det öfvergifva sina vunna eröfringar, skall det behålla dem för alltid, eller skall det stå med i armen gevär gent emot fienden? Säkert icke. Då måste man angripa Ryssland i dess eget område, framtränga i dess ödemarker, som trot sa hvarje inkräktning, för att tvinga det att antaga en fred, som man måhända skall vara lika angelägen att ernå, som att pålägga. Huru vill man då bära sig åt? Här börjar företagets farliga skifte: jag afhåller mig ifrån att uppsöka ett namn deråt: det är en rättighet, som tillkommer historien. Erfarenheten har visat, att det icke är tillräckligt att hafva en tapper och talrik här för att kufva Ryssland: den mest lysande armå i verlden, anförd af den störste fältherre i äldre och nyare tider, misslyckades deri, lika mycket till följd af luftstreckets hårdhet, som derföre, att den misskände styrkan af det ädla element, som erbjöd sitt eldiga understöd; man tyckes begripa detta nu, man vill icke inskränka sig till rent militäriska mått och steg, oaktadt den stora utsträckning man gifver dessa, och man söker, visserligen med någon skygghet, men man söker dock att försäkra sig om bundsförvandter, genom att söka tillvinna sig deltagande af de befolkningar, som äro underkastade Rysslands ok. Detta är att beträda den rätta vägen, men det är blott ett halft steg på densamma; ty i stället för att vända sig till en obestridlig nationalitet, som genom sin historia och alla sina traditioner har en naturlig lutning åt vester, äslas man att tillskapa orimliga och omöjliga nationaliteter, som sakna både värde och betydelse. Hvad betyder egentligen den finska nationaliteten? Finland har alltid egts af sina grannar, och som det aldrig haft någon bestämd politisk tillvaro, så är den fosterländska glöden en död bokstaf för detta land; det skall låta eröfra sig af den starkare utan motstånd; det skall ingenting göra för att vinna en sjelfständighet, som det icke eftersträfvar, och som det icke vet hvad det skall göra med; eröfradt ömsom af Sverge och Polen, är det sedan nära ett halft århundrade tillbaka införlifvadt med Ryssland, och en förändring i det nuvarande öfverväldet skulle, om man får tro väl underrättade personer, röna föga deltagande. Genom sitt geografiska läge är Finland allt för mycket utsatt för Rysslands öfverrumpling, för att kunna göra anspråk på en tillvaro såsom särskild stat, och Sverige är för svagt för att kunna, när så behöfves, verksamt skydda det. Och enär ett land, som saknar en beståmdt utpräglad nationalitet, alltid går med sitt deltagande åt det håll, der dess fördelar ligga, så löper man stor fara att icke i Finland mö